Frivilligt barnlös
Jane Magnusson om en hel nation som pressar oss mot mödraskap.
Barn älskar mig och jag älskar dem. Så har det alltid varit. De gråter inte när föräldern sätter dem i mitt knä och lämnar rummet. De skrattar när jag pratar med dem. Jag tycker om att klappa deras mjuka runda magar och lukta på deras bakhuvuden. Efter fem minuter av detta ohämmade gosande lägger barnets förälder huvudet på sned, efter sex minuter blir förälderns ögon fuktiga. Innan sju minuter har gått kommer frågan alltid:
– Men Jane, vilken härlig mamma du skulle bli, ska inte du och Lars skaffa barn?
Lars är min underbara man. När vi gifte oss för fem år sedan började vänskapskretsen koka. Jag kunde inte gå till jobbet, på krogen, lämna hemmet över huvudet taget innan frågan kom krypande:
– Nu är det väl dags för dig med, Jane?
Att jag lade på mig några kilo året efter bröllopet hjälpte verkligen inte. Folk kunde komma fram och lägga handflatan på mitt fläsk och se saliga ut.
– Nu är det din tur, Jane. Vad kul!
Jag är snart 43 år. Skulle jag ha velat ha barn skulle jag ha haft det nu. Eftersom jag växte upp i en enorm syskonskara och tyckte det var väldigt roligt skulle jag säkert ha haft fem stycken. Saken är den att jag aldrig har velat ha barn.
Med klimakteriet runt hörnet är jag väldigt glad att jag har lyckats undvika att bli förälder. I dagens Sverige är det svårt att inte få barn. Hela riket liksom pressar en mot mödraskap. Från babydockor och leksaksbarnvagnar när man är liten, till uppbyggliga familjefilmer när man är lite större, till Mamma-tidningar och mejlinglistor och Mamma-böcker. Då har jag inte ens gått in på det politiska, samhällets tvång, det ständiga nationella övertalandet. Jag menar naturligtvis föräldraledighet, fördelaktig barnomsorg, bidrag, och så vidare. Om det är något som hela Sverige har samlat sig bakom så är det att se till att jag producerar barn.
Detta är fint och bra för alla män och kvinnor som vill ha barn. Jag vill inte på något sätt ta ifrån dem deras rättigheter. För oss som inte har barn blir fördelningen orättvis. På min arbetsplats har vi två sorters knegare. De med barn som går tidigt från kontoret för att hämta, som kan vabba bort några veckor varje vinter, som tar med barn till arbetsplatsen när de har lov och gör det omöjligt för oss andra att jobba, som står och skriker av stress över att de måste lämna barn, vara ensam med barn, fixa barnvakt. Jag orkar inte gå igenom allt jag hört.
Så finns det vi utan barn som jobbar på i tysthet och går till jobbet när vi själva är sjuka för att det finns så mycket att göra nu när allas barn är kräksjuka och det vabbas hejvilt.
Skulle svenskarna på min redaktion få samma rättigheter som föräldrarna har, och redaktionens invandrare få leva som vi barnlösa gör, då skulle EU, FN och Amnesty komma till Sverige och stänga ner hela landet. Till och med Sverigedemokraterna skulle tycka att det var orättvist.
Att tacka nej till barn i rådande klimat är naturligtvis stenkorkat. I valet mellan slav eller mästare har jag valt slav. Folk tycker inte att jag är klok, de blir otrygga, tror att jag far med osanning, hoppas och ber att jag skall krypa till korset. Trots att jag flera gånger har förklarat hur det ligger till har jag nära vänner som fortfarande undrar om jag inte ska erkänna att jag längtar efter barn och ångrar mitt val. Jag har ju fortfarande chansen i några månader till…
När p-pillret kom i bruk på 60-talet ansåg många att kvinnans rätt att tacka nej till sex eftersom hon kunde bli med barn helt raderades. Med p-pillret var det bara att trycka på henne 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, hela året. För kvinnor som önskade knulla mycket utan att behöva få barn var emellertid p-pillret en räddning. När Robert Edwards utvecklade IVF-metoden för att hjälpa barnlösa att föröka sig hände något liknande. Kvinnans rätt att säga nej till barn blev plötsligt ifrågasatt. Flera gånger har det hänt att jag känt mig så pressad av min omgivning att skaffa barn att jag har dragit till med att jag inte kan få dem. Vid varje tillfälle har jag ångrat ursäkten.
Plötsligt får jag ett oerhört stöd och medlidande. Kletigare blickar och tröst har jag aldrig varit med om. Men ibland bemöts mitt ”Jag kan inte få barn” med något ännu värre. Ett maniskt, militäriskt förnekande:
– Det kan du visst.
Att säga att jag inte vill ha barn går inte eftersom alla vet att alla kvinnor egentligen innerst inne vill ha barn. Att säga att jag inte kan få barn fungerar inte heller eftersom alla kvinnor numera kan få barn. Det finns ingen utväg. Bara en inväg. Vägen in i min livmoder. Det är dit alla barnivrare vill komma. De vill in och ta reda på hur det står till. Är hon helt söndertrasad där inne eller är det fel i huvudet på henne?
En gång i tiden var jag emellertid alldeles frisk. Jag valde bort barn och det kändes helt naturligt. I dag har jag blivit hjärntvättad. När jag träffar folk i min egen ålder som inte har barn så undrar jag om det är något fel på dem.
Jane Magnusson är författare, kritiker och reporter på Kobra i SVT.