Barnens hus

Barnens hus

Det gäller att undvika
den yttersta udden
först där kan man se
att havet
drunknar i horisonten
och att alla segel är villrådiga

Karl Vennberg, Halmfackla (1944)

När Karl Vennberg reflekterade över utsikten från den yttersta udden stod världen i brand. Den utrikespolitiska situationen – med den tyska nazismen, den spanska fascismen och bombernas oupphörliga pulvrisering av Europas städer – gav upphov till en fragil och maktlös era i den svenska poesin. Vanmakten inför omvärldens fundamentalistiska politiska åskådningar och det lidande som följt med dess misslyckanden ledde till ett svartsynt, pessimistiskt anslag. I det av tyskarna ockuperade Polen blev Majdanek det första förintelselägret att befrias av den ryska armén i juli samma år, efter att 79 000 människor systematiskt hade mördats under dess 34 verksamma månader. Sällan har människoliv varit så lite värda.

Men medan kriget skördade miljontals offer arbetade en medicinsk forskarduo på andra sidan Atlanten oförtröttligt med att uppfinna en sorts optimistiskt motgift till denna den mänskliga historiens dödligaste konflikt. Det var just 1944 som katoliken John Rock, en dittills okänd Harvard Medical School-professor i gynekologi och obstetrik, förkunnade att han tillsammans med sin assistent Miriam Menkin hade lyckats genomföra en in vitro-fertilisering av ett mänskligt ägg – världens första provrörsbefruktning. Trots att han insisterade på att det skulle ta minst ett decennium för tekniken att utvecklas tillräckligt långt för att kunna producera graviditeter blev Rock omedelbart en omhuldad figur i det krigstyngda medielandskapet: ersättandet av barnlöshet med artificiellt tillverkade provrörsbarn var trots etiska frågeställningar en sällsynt god nyhet.

Själva idén var emellertid knappast banbrytande. Redan på 1890-talet, långt innan någon väckt tanken om mänsklig provrörsbefruktning, hade professorn Walter Heape vid universitetet i engelska Cambridge lyckats transplantera ett embryo till en kanin. 1932 beskrev Aldous Huxley i sin science fiction-klassiker Du sköna nya värld på ett sällsamt realistiskt och framsynt vis in vitro-fertilisering, eller IVF, i formuleringar som är aktuella än i dag. 1937 rapporterades att Harvard-professorerna Gregory Pincus och E. V. Enzmann hade lyckats få äggceller från däggdjur (även i det här fallet en kanin) att mogna in vitro (latin för ”i glaset”), alltså utanför livmodern.

Men det skulle dröja längre än John Rocks förutspådda årtionde innan obestridliga bevis för provrörsbefruktning lades fram av en kollega till Gregory Pincus, den kinesisk-amerikanske reproduktionsbiologen Min Chueh Chang. 1959 lyckades han med provrörsteknik befrukta en svart kanins ägg med en svart kanins spermier, samt föra in det resulterande embryot i en vit kanin – som födde svarta kaniner.

Det var ett banbrytande framsteg, men att översätta en metod som fungerar på kaniner till ett mänskligt sammanhang är lättare sagt än gjort. Fertiliseringsprocessen är högst komplex, och flera frågetecken krävde ytterligare forskning och tekniska framsteg för att möjliggöra mänsklig IVF: möjligheten att kontrollera äggcellernas mognadsprocess, metoder för att samla äggceller under optimala utvecklingsstadier, tekniker för att aktivera spermier in vitro, ökad förståelse för vilka omständigheter som är mest gynnsamma under befruktningsproceduren, bättre forskningsrön kring embryots tidiga utveckling utanför livmodern, samt en utvecklad procedur för hur det befruktade ägget skulle kunna återföras till modern utan komplikationer.

I London arbetade i slutet av femtiotalet biologen Robert G. Edwards vid National Institute for Medical Research. Ännu inte fyllda 40 hade Edwards redan en djup kunskap om befruktningsprocessen. Något förenklat kan man beskriva hans följande två decennier fram till 1978 som en envis kamp för att lösa livets gåta genom att besvara frågorna ovan. Det är en medicinskt avancerad historia, men kittlas man av idén om frisinnade laboratorierockars jakt på vetenskapliga framsteg är den närmast en thriller.

Den första utmaningen var att få tillgång till mogna äggceller lämpliga för IVF. Det tog flera år av oförtrutet experimenterande innan Edwards 1965 insåg att mänskliga äggceller behöver 24 timmars inkubation in vitro innan de inleder mognadsprocessen – långt längre än någon tidigare trott. Fyra år senare lades nästa pusselbit när han insåg att aktiva mänskliga spermier under förhållanden som tidigare hade visat sig vara gynnsamma för hamstersperma kunde främja befruktningen även av in vitro-mognade mänskliga äggceller.

Edwards kunde nu befrukta äggceller som hade mognat utanför livmodern, men han kunde inte få dem att utvecklas längre än till ett tvåcelligt stadium. Anledningen tycktes vara den långa tid de tvingades befinna sig utanför livmodern – men Edwards visste inget sätt att samla en tillräcklig mängd äggceller i rätt utvecklingsstadium. En vetenskaplig artikel författad av den gynekologiske kirurgen dr Patrick C. Steptoe ledde honom till svaret: laparaskopi, eller titthålskirurgi, som i slutet av sextiotalet var en medicinsk nyhet.

1970 visade Edwards och Steptoe – en duo som snart skulle komma att bli ett begrepp i IVF-sammanhang – att mogna äggceller med hjälp av laparaskopi kunde hämtas från infertila kvinnor före ägglossningen. Samma år tillverkade Edwards åtta-celliga mänskliga embryon in vitro, och året därpå genererade han 16-celliga embryon med IVF-behandlade äggceller.

Under det tidiga sjuttiotalet började Edwards och Steptoe återföra IVF-framställda embryon in i kvinnors livmodrar. Fler än 100 misslyckade försök ledde till kortlivade graviditeter och de insåg att den ackompanjerande hormonbehandlingen låg bakom de spontana aborterna. 1976 nådde läkarna, efter att behandlingen hade ändrats, en första framgångsrik graviditet, vilken dessvärre måste avbrytas på grund av utomkvedshavandeskap. I ett inspirerat ögonblick beslutade Edwards och Steptoe sig för att överge allt vad konstgjord äggstocksstimulering heter och i stället förlita sig på patienternas naturliga menstruationscykler.

Det var ett kontraintuitivt drag: läkarna fick nu bara tillgång till ett ägg per ägglossningscykel, och det tog ytterligare två långa år av oförtröttade försök. Men det fungerade. Lesley och John Brown hade försökt nå en graviditet i nio år, men befruktningen hade omöjliggjorts på grund av skador på Lesleys äggledare. Den 10 november 1977 genomgick hon den behandling Steptoe och Edwards så omsorgsfullt utvecklat, och den 25 juli året därpå föddes med ett planerat kejsarsnitt världens första provrörsbarn, Louise Joy Brown. Klockan visade 23:47 när ett historiskt skrik ljöd genom förlossningssalen i Oldham utanför Manchester, vilket befäste att människan hade lyckats framställa en graviditet där naturen inte räckt till.

"Det viktigaste i livet är att få ett barn”, förkunnade den blivande Nobelpristagaren Robert Edwards under en intervju för två år sedan. ”Inget är mer speciellt än ett barn. Steptoe och jag var djupt rörda av desperationen hos de par vi träffade som så gärna ville kunna bli med barn. Vi hade mängder av kritiker men vi kämpade som tusan för våra patienter.”

Så här över 30 år och fler än fyra miljoner provrörsbarn senare är det lite svårt att förstå hur extremt kontroversiell metoden var. Utöver den etiska problematiken med att döda mänskliga embryon för att utveckla tekniken var den stora faran risken för fosterskador. Men i dag är IVF i princip en rutinmetod som inte gör många upprörda utanför extremistiska anti-abortgrupper som den katolska kyrkan (vars representanter tycker om att kalla de oanvända zygoterna för snöflingebarn).

Den brittiska regeringen vägrade sponsra vetenskapsmännens omtvistade metod, men två år efter att Louise hade kommit till världen lyckades duon samla ihop tillräckligt med kapital för att köpa en 400-årig byggnad i den lilla församlingen Bourn någon halvtimme utanför Cambridge. Där grundade de Bourn Hall Clinic, ett av världens främsta behandlingscentrum för barnlösa par. Här har fler än 6 000 barn blivit till på konstgjord väg.


En hoppfull tystnad fyller rummen på Bourn Hall Clinic där fler än 6 000 barn blivit till genom IVF-metoden.

Jag försöker tänka på Edwards och Steptoe (som avled 1988) på tåget från London till Cambridge och i taxin från stationen till kliniken, men två saker distraherar mig. Den ena är det meditativt vackra höstlandskapet som far förbi utanför fönstret – den öppna himlen, de brandgula löven, den kyliga förmiddagsluften, skorstensröken, de silvervita fåglarnas skär genom solskenet. Och till slut: en lång, välkrattad grusgång förbi en liten gråsprängd kyrka i normandisk stil.

Det andra är två artiklar från den brittiska dagspressen som jag har klippt ut den senaste veckan. Den första beskriver hur den nytillsatta regeringen i Storbritannien, ett land som har några av de bästa IVF-klinikerna i världen (även om man kommer billigare undan i Ukraina och själv får välja huruvida man föredrar en pojke eller en flicka i Mexiko), nu i avregleringsiverns namn vill göra sig av med den halvt oberoende nationella organisationen HFEA (The Human Fertilisation and Embryology Authority), vilken de senaste 20 åren har bevakat klinikernas säkerhet och kvalitet.

Den andra artikeln är en intervju med Carl Djerassi, professor vid Stanford University och en av de tre kemister som 1951 uppfann p-pillret. Trions syntetiserade blandning distribuerades först till djur av forskare vi stött på tidigare: Gregory Pincus och Min Chueh Chang, och sedan till kvinnor av den likaledes välbekante John Rock. Djerassis uttalanden är kontroversiella. ”De senaste 50 åren har ledmotivet varit kontraception”, inleder han. ”Nästa 50 år kommer att handla om konception.” Implikationen är att sexualiteten har skilts från reproduktionen: i framtiden fryser vi ner vårt material, och sedan steriliserar vi oss. P-pillret gav oss möjligheten att inte bli gravida; IVF ger oss möjligheten att bestämma när vi vill bli gravida.

Djerassi följer upp med ett tankeexperiment. Hur många sexuella akter genomförs i världen under 24 timmar? frågar han retoriskt. ”Jag ställer ofta den frågan till mina studenter, och de gissar på en miljard. Så då säger jag: ’Nej, nej, nej, ni drömmer. Det finns sex miljarder människor. Det behövs två för att ha sex, så då har vi bara tre miljarder. Och några av dem är fem år gamla, så de är ute ur leken.’ Då ändrar de sig och säger en miljon. Men det är i stället en underskattning. Under 24 timmar är det i själva verket cirka 100 miljoner. Och de producerar cirka en miljon graviditeter, av vilka runt hälften är oplanerade. Av de 500 000 är ungefär hälften oönskade. Resultatet är att 150 000 aborter utförs var tjugofjärde timme. Av dem är 50 000 olagliga.” Han avslutar aldrig argumentet, men följdfrågan är klar: utsätta 50 000 kvinnor om dagen för illegala aborter eller forma ett samhälle där reproduktionen är fullständigt förprogrammerad och kontrollerad?

Vi är i viss mån redan på väg ditåt. Allt fler kvinnor väntar allt längre med att skaffa barn. Fler än 100 engelska kvinnor över 50 blev gravida förra året. Fertilitetsexperten och professorn vid Sheffield University Ian Cooke är en av de som startade Low Cost IVF Foundation, en grupp IVF-specialister som försöker bevisa att billigare behandlingar med färre mediciner och mindre artificiell stimulans av äggstockarna (och därför färre fysiska och emotionella reaktioner) kan fungera nästan lika effektivt som dess högteknologiska motsvarighet. Har han rätt borde många fler barnlösa par framöver kunna välja IVF-alternativet.

Fotograf Bergman och jag kliver uppför Bourn Halls trappa. Jour de ma vie (Mitt livs dag) lyder inskriptionen ovanför den imposanta ekporten. Exteriören är utförd i rött tegel med kalkstensdetaljer och enkla takplattor; i foajén möts vi av en närmast klichéartad engelsk högsätesidyll: omsorgsfullt stenhuggna eldstäder, tjocka heltäckningsmattor, mörkbruna träpaneler, tunga gardiner, glittrande kristallkronor. På väggen bakom portvaktens disk hänger ett oljeporträtt av Nobelpristagaren Edwards. Den påkostat högkonservativa Tudor-imiterande stilen förvandlar huvudbyggnaden till en serie rum fyllda av hoppfull tystnad. Vi blir visade in i Patrick Steptoes gamla kontor på nedervåningen, där bokhyllan fortfarande dignar av en gedigen samling medicinsk 1900-talslitteratur.

Snart byter vi om till sjukhusuniformer i själva laboratoriebyggnaden. Embryologiöverläkaren Martyn Blayney har den sortens lugna leende som 21 år vid en och samma klinik ger. Han förklarar att personalen har lite bråttom eftersom de just i dag råkar ha hand om 13 patienter snarare än de åtta som borde fylla almanackan. Kliniken rättar sig fortfarande efter ägglossningscyklerna,”men i slutänden har vi runt 40 patienter i veckan.”


De nedfrysta spermierna förvaras i flytande kväve som alltid håller minus 196 grader.	Martyn Blayney i laboratoriet där man en vanlig vecka behandlar cirka 40 patienter.

Blayney leder oss fram till en kryogenisk tank med provrör fyllda med spermier, förvarade i flytande kväve i en ständig temperatur av minus 196 grader Celcius. ”Det här brukar göra sig bra på bild”, förklarar han medan han lyfter på locket och låter den rykande gasen strömma upp ur tanken. Jag frågar om de även fryser ner ägg. ”Nej, det är svårt – det har inte fötts fler än en handfull barn i Storbritannien på det viset. Sperma är däremot ganska enkelt. Det finns nedfrusen tjursperma som håller god kvalitet efter 50 år. Embryon går också bra att frysa.”

Hur många embryon har ni här inne?
– Ungefär 7 000 skulle jag tro.

Och hur många placeras i livmodern?
– Ett. Det är en kontroversiell fråga eftersom den största risken med IVF är att man får fler än ett barn. Det är direkt kopplat till överförandet av flera embryon i taget, och leder bland annat till lägre födslovikt och fler dödfödda barn. Embryon kan dela sig spontant efter införandet, men det är ovanligt. Vår tillåtna andel tvillingar begränsas av regeringen – för tillfället är den 20 procent.

Vad gör ni i rummet med laservarningsskylten?
– Där har vi ICSI-maskinen. Kom med så visar jag dig.

ICSI (intracytoplasmisk spermieinjektion) är den slutgiltiga revolutionen inom IVF: en teknik som tillåter ett ägg att impregneras av en enda spermie. Under ett vanligt samlag kan en utlösning innehålla upp till 100 miljoner spermier. Att lyckas befrukta ett ägg med en enskild spermie är direkt omöjligt eftersom en man som ejakulerar en till tre miljoner spermier på ett funktionellt plan är infertil. Men 1992 publicerade en kvartett från universitetet i Bryssel en sensationell uppsats som beskrev hur de hade lyckats befrukta ett mänskligt ägg genom att injicera det med en enda spermie, varefter ägget åter placerats i kvinnans livmoder. Före det experimentet var det enda alternativet insemination med donerad sperma. 20–30 procent av världens män är infertila, strax under den infertila tredjedelen av världens kvinnor.

Inget ICSI-ingrepp är planerat för den stund vi är i laboratoriet, men Blayney letar fram en dvd-skiva med en film som visar förloppet. Det tar en stund för honom att hitta skivan och under tiden pekar han ivrigt på olika maskiner och förklarar de pågående processerna: ”Alla ytor här inne måste hålla kroppstemperatur och är kontrollerade med termometrar. Där inne hämtar vi äggen från kvinnorna. Oftast handlar det om tio stycken, och av dem kanske sex håller tillräcklig
kvalitet för att kunna användas, medan fyra faktiskt blir använda. Metoden är mycket snabbare i dag än den var när jag började. Då var vi tvungna att ta en del av äggstockarna och patienterna var inlagda i två veckor; nu för tiden går vi in med en ultraljudsnål och de åker hem samma dag. Ah, här är skivan.”

Bildskärmen fylls av ett ensamt ägg filmat genom ett mikroskop. Från ena sidan kalibreras en nål sakta till rätt läge. Vi kan se den ensamma spermien simma runt där inuti. Plötsligt skjuter nålen in i ägget, som nästan spricker. Den brutala processen inleder embryogenesisen: ett klipp senare har en första division påbörjat celldelningen och 46 kromosomer delas i två celler. Ett nytt klipp och vi flyttar oss till dag två, när klyvningen givit åtta celler. Dag tre har embryot åter dragits samman till fem tätt packade celler, dag fyra ser vi sex yttre och fyra inre celler, och så vidare. Det känns som att se livet utvecklas – i ordets verkliga betydelse, som att se livet vecklas ut – från dess första skälvande ögonblick. Vilket jag påpekar för Martyn Blayney.

– Kanske. Det beror på när du tycker att livet börjar. Det skulle vi säkert kunna tala om över en pint öl eller tre.

Bortsett från de dokumenterade problemen med multipla födslar är det just sådana etiska frågor som har präglat agendan kring in vitro-befruktningen. Några uppseendeväckande fall har handlat om par som velat bestämma över sin avkommas egenskaper (ett dövt brittiskt par ville gärna få ett dövt barn), homosexuella par som skaffat barn genom IVF – en situation som efter Lisa Cholodenkos utmärkta film The Kids Are All Right möjligen kommer att ses som mindre iögonfallande – samt olika former av religiöst motstånd, framför allt från den katolska kyrkan som helt motsätter sig in vitro-metoden. Anledningen är raka motsatsen till Carl Djerassis argumentation: barnalstrande får aldrig skiljas från det sexuella umgänget.

Tillbaka i Patrick Steptoes gamla kontor samtalar jag med dr Thomas Matthews, som sedan 2006 är klinikens medicinska direktör. Han kom till Bourn Hall i januari 1984 och har arbetat med IVF på heltid i 26 år. Jag frågar honom hur många patienter det blir.

– Vi gör ungefär 1 800 IVF-cykler om året. Eftersom vi var först i världen med att introducera IVF-tekniken är det också en väldigt berömd klinik; folk från hela världen vet vilka vi är.

Hur går en vanlig behandling till?
– Varje patient som kommer hit går igenom en konsultation. Vi tar olika tester och undersöker dem såväl fysiskt som psykiskt och relationsmässigt för att säkerställa att de är redo för behandlingen och förstår vad de ger sig in på. Vi har en del kriterier – till exempel kvinnans ålder.

Hur gammal får man vara?
– 43 år, om man betalar för sin behandling och använder sina egna ägg. Man kan fortfarande behandlas med donerade ägg tills man fyllt 49. Efter det utför vi inte behandlingen.

Vad händer när ni är tillfredsställda med testresultaten?
– Då bokar vi en tid för en behandlingscykel. Det tar minst två, tre månader innan de får inleda behandlingen. Under tiden lär vi dem hur de ska administrera medicinerna från vårt apotek. Den första menstruationsdagen i den månad de bokat tid för inleder de medicineringen. Vi ser till att äggstockarna svarar på medicinerna och när äggen är redo att samlas in kommer de hit. Mannen lämnar sperma, vi genomför IVF-proceduren samma dag, sedan väntar vi antingen två eller fem dagar innan vi återför embryot i livmodern.

Vad gör medicinerna?
– Den första delen undertrycker all hormonproduktion i kvinnans kropp, så att det inte finns någon förvirring mellan de naturliga hormonerna och de vi vill tillsätta i systemet. Sedan ger vi syntetiska hormoninjektioner för att kunna kontrollera stimulansen av äggstockarna.

Hur ofta lyckas proceduren?
– Med alla våra behandlingsmetoder, inklusive ICSI, är andelen lyckade fall strax över 35 procent. Om kvinnan är äldre än 38 år sjunker den till ungefär 25 procent.

Finns det något vetenskapligt framsteg som ni går och väntar på i dag?
– Ja, vi har ännu inte förstått varför så många embryon av hög kvalitet inte implanteras på rätt sätt i livmodern. När vi väl får bättre insikt i frågan – om det finns ett svar – kommer graviditetsgraden att öka dramatiskt. Men vi misstänker att vi av någon anledning nått den högsta graden som den mänskliga rasens fertilitet tillåter. Vi människor är inte lika fertila som andra däggdjur.

Etikperspektivet är en viktig del av mitt samtal med Mike Macnamee, som tog över efter Robert Edwards som vetenskaplig direktör på Bourn Hall och huserar i Nobelpristagarens före detta
kontor på övervåningen, med en storslagen utsikt mot de lummiga alléerna på husets baksida.

– Jag har varit här i 27 år nu. Jag kom hit i början av åttiotalet samtidigt som kliniken grundades, och arbetade med Bob och Patrick Steptoe under IVF-metodens första skälvande år. I början var chansen att ta med sig en bebis härifrån ungefär 15 procent. I dag är resultaten från 38 upp till 45 procent beroende på åldersgrupp. Det var fantastiskt i början när par som hade genomgått lyckade behandlingar hälsade på och tog med sig de barn vi hade tillverkat. Men det som höll motivationen igång, det som fick oss att fortsätta framåt, fortsätta forska, fortsätta kämpa var de 85 procenten som vi inte lyckades hjälpa.

Edwards är pensionerad sedan länge – hur var det att arbeta med honom?
– Bob och Patrick var helt formidabla tillsammans därför att de bägge delade en fundamental vilja att hjälpa infertila människor. Trots att de inte var infertila själva insåg de vilken smärta infertilitet kan leda till, och de visste att de kunde hjälpa dem som bar på den smärtan. De kompletterade varandra väl – Patrick tog hand om den kliniska sidan och samlade äggen, medan Bob utvecklade laboratoriedelen.

Hur var det när Louise Brown föddes?
– Åtta års arbete ledde fram till Louise, med mängder av misslyckade implanteringar. Det krävdes en väldig uthållighet. Och när hon väl blivit till blev det en motreaktion, i synnerhet från den medicinska och vetenskapliga gemensamheten, och så förstås den religiösa delen av samhället. Påven kallade det för en synd och Nobelpristagaren James Watson anklagade Bob för barnamord. De försonades för fem år sedan, här på Bourn Hall, efter att inte ha talat med varandra sedan början av åttiotalet. Watson lät meddela att han hade haft fel, och de förlikades.

Men påven tycker sig inte ha fel?
– Nej, påven är ofelbar. Det är fascinerande eftersom det helt beror på när religionen i fråga menar att livet börjar. Enligt den katolska tron börjar livet vid befruktningen, vilket är långt innan embryot implementerats, långt före de två viktigaste faserna i embryots utveckling under andra respektive femte dagen, och ungefär 25 veckor innan ett självständigt liv kan upprätthållas. Andra religioner menar att livet börjar när barnet föds, eller någonstans där emellan. Vad alla större religioner däremot verkar eniga om är att vi ska göra vårt bästa för att skaffa barn. Jag tror mig förstå hur starkt de uppfattar sin tro, men du såg den där cellbollen i laboratoriet i dag. Skulle du kalla den för ett liv?

Innan jag kom hit kände jag mig inte särskilt katolsk. Men något händer definitivt i det där ögonblicket när spermien penetrerar ägget och celler börjar delas.
– En potential för liv kanske. Cellerna har en unik genetisk komposition, skild från föräldrarnas. Men vid naturliga graviditeter lyckas bara ett av fyra koncipierade embryon implanteras i livmodern. Som avelsdjur är vi kort sagt väldigt, väldigt ineffektiva.

Det här är den första gången under besöket på Bourn Hall som jag känner att marken viker sig under mina fötter, som jag känner mig villrådig och nära den yttersta udde varifrån Karl Vennberg såg havet drunkna i horisonten. När får egentligen livet sin början? Vad är egentligen ett liv?

Jag slås av samma känsla ytterligare två gånger innan jag lämnar kliniken, under promenader med Mike Macnamee och Thomas Matthews på ägorna runt kliniken. Först när Macnamee berättar mer ingående om Edwards och Steptoes stora och varma personligheter: hur alla på Bourn Hall började gråta några veckor tidigare under en fest för att fira Edwards Nobelpris, när Louise Brown läste ett poem tillägnat männen som gjort hennes liv till en möjlighet, och hur de av IVF-pionjären planterade gula träden i området just börjar växa sig starka medan Edwards själv blir allt svagare.

Den sista gången jag närmar mig Venngrens yttersta udde är när Matthews på nytt tar upp de olika patienter de försöker hjälpa. ”Vi tar inte bara hand om kvinnorna, förstås”, börjar han, ”utan även männen. Vissa behöver inte hjälp med IVF men med att få sina spermier frusna för framtida bruk. Det kan handla om cancerpatienter som vet att de snart kan bli infertila. Men det handlar också om nya familjestrukturer. Även ensamstående kvinnor kan få behandling nu, och vi diskriminerar inte kvinnor som lever med andra kvinnor. De har också rätt att föda in vitro. Vi försäkrar oss helt enkelt om att det resulterande barnet kommer att växa upp i en kärleksfull, omtänksam miljö med föräldrar som klarar att ta hand om det.

Det låter enkelt och självklart, men så är det som bekant inte överallt, lesbiska kvinnor och homosexuella män kan än i dag tvingas vända sig till andra länder för att få uppleva det årets Nobelpristagare kallade ”det viktigaste i livet”. I vissa avseenden har inte mycket ändrats sedan 1944, året då den svenska regeringen avkriminaliserade homosexualitet mellan vuxna för att i stället förklara det vara en sjukdom.

Här drunknar havet i horisonten; här är alla segel verkligen villrådiga.