Är det en mänsklig rättighet att få barn?

Är det en mänsklig rättighet att få barn?

Hur påverkar modern teknologi våra attityder? Och globalt sett, är det överbefolkning eller barnlöshet som borde oroa oss mest?

Soma samlade kuratorn Agneta Argelid, författaren Kajsa Ekis Ekman, chefsbarnmorskan Nicole Silverstolpe och professor emeritus Staffan Bergström för ett samtal om det mest grundläggande vi har som art: möjligheten till reproduktion.

Till att börja skulle jag vilja höra hur ni tycker att er egen syn på barn och föräldraskap har förändrats sedan ni var yngre. Och hur ni ser på samhällets attityder över tid, har de ändrats?

Nicole Silverstolpe: Det är klart att det ändras i och med att man sett så mycket. Jag har ju jobbat så mycket med regnbågspatienterna. De har en familjekonstellation som var väldigt ovanlig när jag började, men nu träffar jag dem nästan varje dag. Åtminstone i Stockholm är man väl sedd som som regnbågsförälder – ute i landet är det inte samma sak. För egen del har jag märkt hur många saker det var som jag inte hade förstått. Det var inga svårigheter, utan det var bara det att jag inte hade tänkt tanken. Ta bara hur en ung kvinna, som alltid har vetat att hon är lesbisk, aldrig har varit i kontakt med sjukvården med samma självklarhet som en heterosexuell kvinna. Det gör att förutsättningarna inför en förlossning är helt annorlunda. En mer generell förändring i samhället som jag ser är just detta att alla vill bli föräldrar i dag.

Agneta Argelid: Om vi ser det i perspektivet att inte kunna få barn så har jag under årens lopp, när jag har mött de här paren, insett vilken identitetskris och livslång sorg det är. Hur man verkligen kan göra vad som helst för att få ett barn tillsammans med den man älskar. Ska man se kanske trettio år tillbaka så var det mer: ”Men alla kan inte få barn, det är bara att acceptera.” Ett barnlöst par, det var lite sorgligt, men man pratade inte om det. I dag finns en annan öppenhet och man blir bemött med respekt. Naturligtvis beror det delvis på att vetenskapen går framåt. Det har hänt otroligt mycket inom fertilitetsbehandling och förhoppningarna är stora.

Nicole: Jag tror att det kanske är en mer bortskämd generation i dag. Vi har ju Statoil öppet jämt, vi får alltid det vi vill. Är du hungrig så får du korv nu. Och mediciniskt kan vi ju göra mycket mer – även om folk i allmänhet kanske tror att vi kan göra mer än vad vi kan. Jag tror att man bedömer det som självklart att man har rätt att få barn. ”Det är min rättighet att få vård av hög kvalitet, få göra kejsarsnitt när jag vill det, att få operera tillbaka mitt underliv på det sättet jag vill ha det …” Det har ju hänt något, det är en ny generation. Bara skillnaden mellan 70-, 80- och 90-talisterna är stor – det är ett nytt folkslag som kommer varje gång tycker jag.

Agneta: Ja, det finns nog den allmänna uppfattningen nu att om man har svårigheter att få barn så är det bara att ”göra en IVF”. Då ordnar de det i laboratoriet, så då får vi ändå barn. Det är bara att plantera in.

Staffan Bergström: Jag är 40-talist,så när det gäller homosexualiteten håller jag med. Det var verkligen pestsmittat, det är en befrielse att se vad som har hänt under åren. Annars, jag kommer ju från den där andra delen av världen … Jag har under drygt trettio år som gynekolog i Sverige inte sett en enda mamma dö i samband med graviditet eller förlossning. Men i Moçambique, där jag jobbade under fem år på 80-talet, såg jag närmare tusen mammor dö. Jag var chef för en stor förlossningsavdelning och såg tidigt att det stora problemet i Afrika är ett: barnlösheten. När vi bara pratar om överbefolkning och preventivmedel och befolkningskontroll, då ser vi inte kvinnornas problem på marken. Kvinnors ohälsa i tredje världen har två sidor. Antingen är de barnalstringsmaskiner i ett patriarkalt samhälle och skaffar många barn för prestigen och för att mannen kräver det. Eller så kan de över huvud taget inte få barn. De får gonorré, klamydia, syfilis, med efterföljande äggledarskador och förlorar sitt foster. Kvinnan kastas på sophögen, det blir skilsmässa och mannen söker sig en annan. Det är ett enormt problem.

Och du menar att det fortfarande är för lite fokus på det?

Staffan : Ja. I vissa länder i Afrika där man har intervjuat 50-åriga kvinnor som inte kan få barn och ställt frågan ”Hur många levande barn har du?” har över 50 procent av dessa kvinnor inte ens ett levande fött barn. Desperationen är så stor att man betalar vad som helst för de mest meningslösa rötter och avkok och annan barnlöshetsmedicin som de säljer överallt. Det är en fattigdomsgörande verksamhet som är fruktansvärd att se. Det finns ett talesätt i Afrika: ”Den som är barnlös blir tiggare.” Det är intressant, för det finns inga pensionssystem eller något, utan är man barnlös då blir man tiggare, punkt slut. Det finns ingen som tar hand om en.

Det här överbefolkningsargumentet som du nämner, det är fortfarande levande i debatten. ”Varför ska vi i i-länderna lägga resurser på att få fram fler barn när…”

Staffan : … Ja, och då brukar jag säga: Det finns ett preventivmedel som slår alla andra. Vet ni vilket det är?

Kajsa Ekis Ekman: Välfärd?

Staffan : Du är nära – det är barnöverlevnad. Tänk er vår generation. Mina föräldrar fick två barn på 40-talet. Det fanns inga ordentliga preventivmedel, man hade dåliga kondomer, satte in citroner eller annat som pessar eller kunde använda avbrutet samlag. Ändå fick vi en enorm fertilitetsnedgång i hela Europa. På grund av en sak: att spädbarnsdödligheten gick ner och barnen började överleva. Det är viktigt. När barnen överlever och suger på bröstvårtan går prolaktinnivån upp och man får en funktionell nedsättning av fertiliteten i sex till nio månader. Barnöverlevnad är det bästa preventivmedlet globalt sett – så satsa på det! Men det gör man inte. Det gjorde man inte i Indien på 70-talet, då man tvångssteriliserade nio miljoner indier i stället. Där var jag som konsult för Sida 1979, så jag vet hur det gick till.

Vi är faktiskt inte klara med den första frågan än. Kajsa, vad har du ändrat uppfattning om?

Kajsa : Jag har omprövat en del, inte minst under arbetet med den här boken (Varat och varan). Förut hade jag nog en väldigt västerländsk syn på barn. För oss är barn en rättighet; man har rätt att adoptera eller på annat sätt få barn, men jag hade inte reflekterat över var barnen kommer ifrån. De finns någonstans och någon har fött fram dem. De har redan en mamma och det hade jag inte förstått innebörden av. Jag tycker ofta att vi pratar om adoption och surrogatmödraskap som att det är något som bara kommer, som något vi har rätt till. Men det finns alltid en ojämlikhet här: det är aldrig vi som adopterar bort våra barn till Indien eller Korea, inte vi som är surrogatmödrar åt någon där.

Din kritik av surrogatmödraskap och den industri som den givit upphov till har väckt minst sagt starka känslor. Det här är en utskrift av kommentarfältet från din artikel i tidningen Bang (håller upp en decimetertjock pappershög). Oj, vad folk är arga …

Kajsa : Åh, haha. Tidningen hade aldrig fått så många kommentarer på en text … Gud vad spännande att du skrivit ut det!

Varför är det här ämnet så laddat, tror du?

Kajsa : Många av de som kritiserat mig – både på internet och i tv och tidningar – har ju själva skaffat barn genom surrogatmödraskap. Jag förstår att det är känsligt för dem. När de redan har sina barn och jag kommer och kritiserar det. Men många andra är bara allmänt irriterade. Jag tror där finns en nerv där på det sättet att många viktiga frågor går ihop: det handlar om rätten till barn, om jämlikhet mellan fattiga och rika, mellan män och kvinnor, om vem som är till för vem, om kroppen, själen – och förstås om barnen.

Staffan : Jag har läst det du skrivit och tycker det är spännande. Att hyra ut eller sälja en del av sin kropp till en annan människa berör barnlöshetens problem. Det är besläktat med ett annat fenomen – att fattiga människor säljer sina njurar och denna handel är ett viktigt problem att observera. Vad gör man som fattig för att överleva? Och hur ska vi sätta gränser, vad är anständigt? Är det rimligt att vi köper njurar av indiska människor, är det rimligt att vi använder andras kroppar för våra behov? Samtidigt håller jag med om det som någon av dina kritiker har sagt: Det här är inget isolerat problem utan en del av ett större missförhållande, att människor tvingas sälja sina kroppar för att överleva. På 70-talet i Indien sålde man sin fertilitet – du får en transistorradio, vi får dina äggledare.

Nicole: När den här diskussionen började dyka upp gick jag till mig själv och tänkte: Skulle jag kunna göra det här för en nära väninna eller någon jag verkligen tyckte om? Min första tanke, eftersom jag själv har fått fyra barn, var: Ja självklart. Men sedan kom tanke nummer två. Hur kan jag garantera att det här barnet får en bra uppväxt och hur kommer jag att se på den här familjen om de inte ”lyckas” på det sättet som jag tycker att de ska lyckas? Så det skulle nog sitta långt inne för mig. Jag tror inte att jag skulle klara av att ge bort mitt eget barn. Och hur kan jag då begära att någon annan ska göra samma sak? Agneta: När det gäller surrogatmödraskap finns det en viktig skillnad, tycker jag. Handlar det om att få ett embryo inplanterat från någon annan kvinnas ägg, då kan jag tänka mig att man skulle ställa upp och vara den här ”behållaren”. Alltså om det är en kvinna som faktiskt har ägg – och hennes man har spermier – och det är en livmoder de behöver. Men om det är mitt ägg, då skulle jag antagligen ha en helt annan anknytning. Att då vara surrogatmor med sitt eget barn och ge bort det till någon annan är förstås problematiskt.

Kajsa : Ja precis, och båda förekommer. När det gäller homosexuella män har de ju inte ägg och då kan de använda sig av surrogatmammans eget, men det kan också vara ett ägg som man får – eller köper – från en tredje part. Ofta gör man så för att hon som föder inte ska få några rättigheter till barnet vid en eventuell vårdnadstvist. I Indien är det bara gestationellt surrogatmödraskap som praktiseras, ofta med vita eller japanska ägg – inte indiska. Det finns en intressant skillnad i attityd beroende på vem kvinnan är. När det gäller vanlig äggdonation säger man att det är kvinnan som föder barnet som är mamman. Då är det inget snack om saken: ”Det spelar ingen roll om det är någon annans ägg, det är du som föder barnet.” Mamman ska relatera till barnet för att hon bär det. När det gäller surrogatmödraskap är det tvärtom: ”Det här är inte ditt barn, så det har du inte något med att göra.” Det är på något sätt alltid den som är fattig som förlorar.

Hösten 2010 är IVF, och själva föräldraskapet som sådant, ett brännhett ämne. Miljöpartiet har diskuterat särbehandlingen av lesbiska inom IVF. DN har haft en debattföljetong om vad vi egentligen ska med barn till. Robert Edwards har fått Nobelpriset i medicin. I katolska kyrkans Polen har biskoparnas expertgrupp inom bioetik hotat ledamöter som röstar ja till IVF med exkommunikation. Överallt barn. Vad är det som har hänt?

Staffan : Resurserna har kommit till oss och då har efterfrågan väckts, tror jag. Tio procent av Sveriges par har problem med barnlöshet och i Afrika är det trettio procent, fyrtio i vissa länder. Det stora problemet med reproduktiv ohälsa i världen är sjukdomsrelaterad barnlöshet och där är IVF en välsignelse. Med mer ändamålsenlig teknologi kan man nu göra det på mindre sjukhus och fattiga människor kan få vård som de aldrig skulle komma i närheten av om de ska söka privatgynekolog i huvudsstaden. Vad Robert Edwards gjorde var att skapa fundamentet för något som blir en möjlighet för fler och fler. Och det är sensationellt.

Nicole: Jag tänker att föräldraskapet är så mycket i fokus nu för att åtminstone vi i västvärlden har gjort barn till någon form av gadget. Man har en hund som man klär på och man har en unge som man utrustar. För oss är det inte en nödvändig del av tvåsamhet, utan vi planerar och nästan beställer. Jag har hört talas om (blivande) föräldrar som kommer till en IV F-klinik på ett väldigt tidigt stadium – för de gitter inte hålla på att träna. För de träffas ju aldrig!

Agneta: Nej. Nicole: Han är där och hon är där och så ska man träffas vid precis rätt tidpunkter, det funkar ju inte. Tiden har gått, och så åker man till en klinik och får lite hjälp. Det är naturligtvis ytterligheterna som vi diskuterar här: man köper en vagn som man stoppar ett barn i, barnet är liksom en produkt. Jag tror det är det som gör att diskussionen är igång, man undrar: Vad är föräldraskap egentligen? Är det något för min skull eller för barnets skull och vad ska det leda till? Att vara solidarisk med samhället, hela den grejen, känns borta. Vi är inne i vår egen lilla värld. ¨

Du märker av det tydligt i ditt arbete?

Nicole: Ja, jag tycker det är en annan typ av föräldraskap i dag. Inte minst i storstäderna. Men det är något som vi själva har varit med och skapat. Plocka fram vilken mammatidning du vill så är det alltid den totala lyckan. Vi förmedlar bara hur underbart och fantastiskt det är. Jag tror faktiskt inte det var så min mamma hade det med oss. Då fick man ändå säga att så himla kul är det inte alltid.

Agneta: Jag håller med om att barnen på sätt och vis blivit tillbehör, med de rätta kläderna till den lilla bebisen som är nyfödd. Olika vagnar till olika behov, om man ska springa, gå ut och gå eller resa. Det här föder ett utanförskap: Kan man inte få barn blir man utestängd från en hel värld. Man står och tittar in genom den där glasrutan på de som får uppleva allt det där.

Kajsa : Jag saknar en diskussion om barnet som samhällsvarelse. Hur vi ska ordna samhället för barnet. Den typen av frågor. Inte alla de här tipsen på hur du ska träna när du just har fött och sådana helt galna saker. En kändis på stranden i Thailand med Dior-nappflaska, liksom. Om idealen är att åka på jorden-runtresa med bebisarna tror jag många tänker: ”Okej, men då är inte jag mogen, för jag är inte där än.” På det viset är vår generation i ett slags rävsax. Man väntar och väntar, har inga fasta jobb och ingen fast bostad, man blir äldre, får ångest, gör slut och så träffar man en ny och sedan när man till slut fått det där barnet då ska allt bli så perfekt. Under den tiden kanske man redan har gjort tre, fyra aborter. Så allt hänger ihop. När vi diskuterar surrogatmödraskap är det slutet på en tråd som började långt innan. Hela frågan om hur man ska leva egentligen, hur man ska kunna kombinera barn med jobb och så vidare.

Agneta: Jag upplever det som att 70- och 80-talister har ett annat behov av kontroll. Man kan kontrollera så mycket mer nu, planeringskalenderarna är fulla och det gäller att allt blir rätt och allt hinns med. Jag tror man har en sämre beredskap för att hantera kriser och det oförutsedda. Samtidigt skulle man kunna vända på det och säga att det finns ett nytt allvar i rollen som förälder. Man vill inte skaffa barn så länge man flyttar runt mellan olika andrahandskontrakt och har ett vikariat. På det viset är det ett väldigt moget och ansvarsfullt beslut att vänta.

Nicole: Sedan är vi så ambitiösa med våra barn. Mina föräldrar var inte så himla ambitiösa. Man fick vara, hitta på lekar och det var jättebra. Dagens ungar går på engelskaundervisning redan på dagis. Det är väldigt mycket de ska göra. Att säga att barnet går på dagis punkt, det räcker inte.

Staffan : Men vi måste se på orsakerna till allt detta: att barnen i dag exponeras för en massmedial flod av misär och katastrofer som de måste ta till sig och hantera. Föräldrarna har en mycket svårare uppgift att göra detta förståeligt och gripbart. Världen har ryckt närmare och det får konsekvenser för både barn och föräldrar. Det kan ge dåligt samvete för föräldrarna som känner att de inte räcker till.

Aase Berg skrev en intressant artikel i Expressen där hon ville göra upp med bilden av föräldrar som underhållningsproducenter och i stället efterlyste mer av en syn på barn som ”ett slags ruffa, coola husdjur”. Vad säger ni om det?

Nicole: Jag kan förstå det. Det finns en idé om att det ska bli ett så perfekt och duktigt barn och därför måste det stöpas i tid. Sedan har varannan vecka-livet blivit så vanligt, och det är på något sätt ändå det optimala föräldraskapet. För varannan vecka härdar man ut att vara den ”perfekta morsan”. Jag träffar människor som säger att de längtar till ett skilsmässoförhållande. Då kan man vara den där underbara föräldern som går på Historiska museet i dag och så går vi på Naturhistoriska riksmuseet på söndag och däremellan äter vi frukost utomhus och leker med pedagogiska leksaker. Men vem orkar det? Man orkar knappt läsa tidningen på söndagsmorgonen. Det är en paradox att man ska behöva skilja sig för att det ska bli så.

Om vi återgår till din bok, Kajsa: när du jämför surrogatmödraskap med prostitution utgår du från en klassanalys. Men är det här ett prinicipiellt problem eller ett rent praktiskt problem som skulle försvinna om marknaden för det blev mindre socioekonomiskt snedvriden?

Kajsa : Problemet är principiellt. För mig är det samma problematik som med aborträtten. Det handlar om kvinnors rätt till sina kroppar. Men just det att det jämt är så – att beställaren är rik och den som gör det är fattig – tyder ju på något. För det kommer inte att sluta vara så. Det är liksom inte thailändare som kommer hit och köper sex … Att vara surrogatmamma är inte, som förespråkarna säger, som vilket arbete som helst. Man ska genomgå hormonbehandlingar, det är tungt och påfrestande, man ska dygnet runt i nio månader bära ett barn som man aldrig får träffa, oftast blir det kejsarsnitt och man får ett märke för resten av livet. Det är så extremt. Det skulle inte accepteras inom något annat yrke.

Nicole: Jo, men sedan finns det förstås kvinnor som älskar själva känslan av graviditet och kan tänka sig att göra det här oavsett pengarna. För att det är ett så välsignat tillstånd att bära ett barn. Men just det kommer aldrig att bli någon business. Det är ju inte så att hela Strandvägen här (pekar ut mot gatan) kommer bli surrogatmödrar bara för att det är så härligt.

Om vi blickar framåt tio femton år, tror ni att lagstiftningen i Sverige kommer att ha ändrats då? Kommer surrogatmödrar att vara tillåtet?

Staffan : Ja, det tror jag. Jag tycker som Nicole att om man tänker sig en situation där man av olika väldigt speciella skäl känner att man vill ge ett barn till en kvinna som står en nära så kan jag inte se några stora etiska problem. Det groteska problemet är däremot alla föräldralösa barn i världen och att vi är som besatta av att man måste ha ett barn som någon föder åt en – när det finns miljoner barn på Haiti, miljoner barn i Indien. Det saknas så oerhört mycket kärlek i världen. Jag var på ett barnhem i Lusaka, Zambias huvudstad, där det inte fanns en enda förälder för att alla har dött i HIV . Här finns ju väldigt många barn som behöver adopteras, och vad gör vi med dem?

Kajsa : Om alla ska ha sina genetiska barn, ja.

Staffan : Det här är ett omsorgsproblem som nästa generation måste ta hand om. Vad blev det av barnen i krigets Moçambique? De blev gatubarn som blev kriminella för att de måste överleva. Vi fostrar kriminalitet; vem tar hand om den kärleksbristen? För i spåren av HIV har det uppstått ett enormt proletariat i afrikanska storstäder. Och jag sitter verkligen inte och säger att afrikanerna är ”bättre”. Där adopterar man inte på samma sätt som vi gör här, även om ”the extended family” innebär en möjlighet att assimilera syskons barn som sitt eget. Men barnlöshetens problem är fortfarande oerhört stort där.

Vetenskapliga framsteg brukar leda till att tabun bryts ned. Till och med katolska kyrkan har ju med tiden accepterat sådant som blodtransfusioner, obduktion, vaccinationer och organtransplantationer. Vad tror ni om alla de nya sätt att skaffa barn som vi ser nu, kommer de bli mer och mer accepterade?

Nicole: Det tror jag absolut. Jag tänker främst på regnbågsfamiljer, eftersom det stått mig så nära. Det har ändrats otroligt mycket bara sedan vi började med det projektet. Från att ha varit diskussioner om attdet där var väl lite halväckligt ändå och är det sunt eller inte, till i dag: ”Jaha, det är Nicole och Stina som väntar det där barnet”. Det är liksom ingen issue. Och jag menar Prideparaden, vem går inte i den? Vi kan snart lägga ned den för alla är redan där. Det har hänt så mycket på bara några år.

Kajsa : Alltså det pratas om det här som ett led i utvecklingen, att det är oundvikligt. Jag ser det snarare som en backlash. Typ till det gamla Grekland där kvinnan bara skulle vara en behållare snarare än mamma: ”Hon är inte släkt med barnet, hon är bara jorden som ger skydd åt plantan.” För mig är det en extremt konservativ syn på kvinnan. Nu framställer man det som nytt och fräscht och normbrytande, men teknologin kan också göra så att vi går tillbaka till ideal som annars varit helt bortglömda. Ska vi bli surrogatmödrar åt män nu – igen?

Staffan : Den kvinnofientlighet och bisarra syn på fortplantning som påven och katolska kyrkan ger uttryck för är på väg att ändras. Även om det går långsamt. Den inomkyrkliga katolska rörelsen Catholics for Choice (CFC) bryter öppet mot preventivmedelsförbudet och utmanar verkligen dårskapen och kärlekslösheten inom katolska kyrkan. Det är hoppfullt!

Apropå det du sade om regnbågsfamiljer, Nicole: samtidigt finns det ju en fraktion
inom homorörelsen som är skeptisk till den här utvecklingen att alla ska vara föräldrar. Ibland används den avståndstagande termen ”breeders” för heterosexuella…

Kajsa : … Jaha, vadå, att heterosexuella bara är barnalstrare, och de liksom står över det

Nicole: Jag tror ju att den här längtan efter att få ta hand om någon, att få vara viktig för någon, är universell. Och som fyrbarnsmamma själv kan jag säga att jag tycker att ungarna är det som har tillfört livet en riktig mening. Det blir så uppenbart att det är inte bara är mig det handlar om, utan att skapa några schyssta samhällsmedborgare som är beredda att ta sitt ansvar. Och förhoppningsvis blir bättre än vad vi som föräldrar kunde vara. Så jag tror att det är en primitiv instinkt vi har att vilja ha barn. Sedan kan man tycka att det blir så primitivt att bögar kanske ”står över det” då, att de har klivit till nästa nivå …

Haha!

Nicole: … men själv är jag oerhört primitiv och tycker att kärlek och vänskap och allt det där är höjden av lycka. Det är så basalt.

Men Agneta, du kände igen det här?

Agneta: Jo, det gör jag. Tanken att man väljer något annat än att bli en kärnfamilj. Någonstans handlar det väl om en rädsla för att inte kunna stå för sin identitet, att man ska bli något mitt emellan. Men jag vet inte. Jag lyssnade på Sommarpratarna med Rikard Wolff och han beskrev det otroligt fint; hur han som homosexuell man bara för tio, femton år sedan inte hade haft någon längtan alls efter barn. Men nu har han en liten dotter och det hade tillfört honom den där innerliga kärleken. Det var en känsla som han aldrig hade upplevt förut. Den här närheten som finns i den här lilla människan som föds. Han var förundrad över att det kunde väcka en så oerhört stark känsla hos honom. Det hade han inte kunnat tro om sig själv.

Nicole: De vanliga förälskelserna går ju över. Men den här är så intenstiv att det går ju inte över. Min äldsta är 22 och jag är förälskad i honom fortfarande, fast han bjuder mig på öl. Det finns inget bättre än den relationen. Och det är genetiskt. När barnet är litet finns inget bättre i hela världen än mamma och pappa. ”Jag dyrkar marken du går på.” Så kan ingen annan människa känna, hur mycket jag än tycker om dig kan jag se dina fel och brister. Men det gör inte våra barn. Eller … det gör de långt senare, och då ser de å andra sidan allt.


Agneta Argelid är kurator på kvinnokliniken vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna med drygt tre decenniers erfarenhet av barnlöshetsproblematik. Har en bakgrund inom psykiatrin, är ledamot i Socialstyrelsens rättsliga råd och hålls som en av de viktigaste auktoriteterna i landet inom sitt område. Har två barn.	Kajsa Ekis Ekman är litteraturvetare, skribent och feminist. Gav tidigare i år ut den omdiskuterade boken Varat och varan. Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan. Medverkar i DN Kultur, är en flitig samhällsdebattör och mottog 2010 Jan Myrdalsällskapets litterära pris Robespierrepriset. Har en son på fyra år.

Nicole Silverstolpe är chefsbarnmorska på Danderyds sjukhus i Stockholm. Var 2003 en av de tre grundarna av Regnbågsprojektet, som syftar till att ge ett bra omhändertagande av lesbiska mammor. Skrev 2006 boken Rädd för att föda – din väg till att våga ihop med Leni Söderberg. Har fyra egna barn och tre bonusbarn.	Staffan Bergström är förlossningsläkare och professor emeritus i nternationell hälsa vid Karolinska Institutet. Har forskat kring reproduktiv ohälsa i låginkomstländer och i flera år arbetat som förlossningsläkare i Moçambique. Har fått en rad utmärkelser för sitt engagemang för att minska mödradödligheten i världen. Har en dotter.