Rehabilitering: Eleonor Uddbom

På Enheten för psykosocial onkologi och rehabilitering (EPOR) arbetar psykiatriker, dietister, sjukgymnaster, sjuksköterskor och kuratorer i team för att bygga broar mellan kropp och själ. Det är hit de cancerdrabbade vänder sig för att få hjälp med allt från stela leder till djup depression.

Eleonor Uddbom är specialistläkare i psykiatri och tillförordnad enhetschef för EPOR.

Vilka behov har de som besöker er?
– En vanlig patient är någon som har klarat sig igenom cancerbehandlingen, blivit friskförklarad och nu ska återgå till arbetet. Det är då de inser vad det kostat på i psykiskt avseende. Ofta har de tappat håret, gått upp i vikt, förlorat ett bröst. Med dagens hårda krav från Försäkringskassan kan det vara mycket svårt. Sedan har vi alla patienter som får besked om återfall. För att orka leva vidare kan de behöva psykosocialt stöd.

Hur påverkar cancern vår självbild?
– Många känner inte igen sig själva. De kan känna oro eller känna sig tomma invärtes. Samtidigt möts de av en förväntan att ”rycka upp sig”. Vi har en väldigt instrumentell syn på livet i dag. Du ska fixa din kropp, fixa ditt hem, fixa din lycka. Men vi människor är mer komplexa än så. Kan vi hjälpa patienten förstå att deras upplevelser är helt normala och botbara, så är det ett stort steg framåt för dem.

Är cancer en tabubelagd sjukdom i Sverige i dag?
– Det var nog ännu mer av ett tabu förr, då cancer var så förknippat med en snar död. Men i flera invandrargrupper ses cancer som ett resultat av dåliga handlingar och för dem kan det vara väldigt skamfyllt. Det finns även cancerformer som är sexuellt överförbara, de blir ofta tabubelagda.

Reagerar kvinnor och män olika på cancerbeskedet?
– Kvinnor har mycket lättare att söka hjälp hos oss. Rent statistiskt borde vi ha betydligt fler manliga patienter. Men män sätter inte lika gärna ord på sina känslor och de har en mer svartvit bild av hälsa och sjukdom, vilket kan göra deras kriser svårare. Däremot besöker många män bassängen och gymmet. Där sker också mycket stöd, fast på annat sätt.

Hur hoppas du att cancervården kommer se ut om tio år?
– Jag vill att patienten ska få en rehabiliteringsplan redan från start, inte bara en behandlingsplan. Jag önskar att det psykosociala perspektivet ska vara en integrerad del i vårdkedjan. Och jag anser att vi ska ge mer stöd åt anhöriga, vilket är särskilt viktigt för barn som förlorar sina föräldrar. Vi vill också kunna stödja de cancerpatienter som inte tillhör Onkologkliniken, men det har vi tyvärr inte resurser till i dag. Den vård och det stöd som vi erbjuder på EPOR är inte helt lätt att översätta i produktionssiffror, därför måste vi hela tiden kämpa för vår existens.

Har arbetet förändrat din egen bild av cancern?
– Min stora uppgift är att överbrygga klyftan mellan kropp och själ, att öka förståelsen för de sekundära psykiska effekter cancern ger. Men cancer leder inte enbart till negativa konsekvenser. Det innebär också att man kan få tillfälle att reflektera över sitt liv och vad som är viktigt. Jag träffar många patienter som tycker det varit en lång och jobbig resa, men ändå inte velat vara utan erfarenheten. Deras liv efter sjukdomen har blivit mer värdefullt.