Patientvård: Roger Henriksson

Mötet mellan tung vetenskap och mjuka värden fick Roger Henriksson att fastna för cancer. Efter två decennier som professor i experimentell onkologi på Norrlands universitetssjukhus har han blivit en centralfigur inom svensk cancervård.

Sedan i höstas är han Radiumhemmets verksamhetschef. Nu siktar han på att skräddarsy behandlingen efter varje patients unika behov.

Roger Henriksson är professor, överläkare och verksamhetschef vid Radiumhemmet.

Vad utmärker cancer som sjukdom?
– Cancer är en sjukdom som i många fall hotar livet och får oss att omvärdera hela vår tillvaro. Just för att den är så värdeladdad krävs det att vi ser till individen. Vi behöver naturvetenskapen för att ge bättre behandlingar och vi måste lära oss mer om biologin för att ta fram rätt mediciner, men i det arbetet får vi aldrig glömma människan bakom och att vi alla reagerar olika.

Hur står sig svensk cancervård på ett internationellt plan?
– Jag har aldrig behövt vara rädd för att jag inte ska kunna ge den absolut bästa behandlingen till mina patienter. Men det finns utmaningar. I dag är vi ledande inom former som bröstcancer, prostatacancer och hjärntumörer, medan vi har stora förbättringspotentialer för lungcancer och många former av mag-tarmcancer. Det är former med svagare lobbygrupper, som det satsas mindre på.

Vilka ser du som de mest betydande framstegen på senare år?
– När jag började som ung cancerläkare dog 95 procent av patienterna med en viss leukemi, i dag överlever 95 procent. Detta sker inte minst tack vare nya mediciner som träffar tumören som nyckeln i ett lås. Men framför allt försöker vi individualisera cancerbehandlingen. Nu försöker vi hitta rätt behandlingscocktail för varje enskild patient. Just att vi börjat se till helheten – det är nog det viktigaste som hänt under min tid som läkare.

Hur ser cancerns demografi ut?
– Det finns stora skillnader mellan i-land och u-land. Många länder är kvar på den nivå vi var i början av 1900-talet. Det finns länder där man inte får någon behandling alls, eller inte ens smärtbehandling. Men även i Sverige finns stora regionala och sociala skillnader, mellan hög och låg utbildning, mellan svenskar och invandrare. Det syns på allt från diagnostik, preventiva åtgärder, behandling, till vård i livets slutskede. Vi inom sjukvården måste vara uppmärksamma på detta problem.

Vad gör Radiumhemmet unikt?
– Dels att det funnits i hundra år och dels att vi har en så nära organisation mellan forskning och patienter. Dessutom är allt samlat på en väldig liten yta. Jag tror det finns få ställen i världen med lika stor kunskap per ytenhet. Nu gäller det bara att vi lär oss samverka på ett bättre sätt. Det är framtiden: att samarbeta genom hela vårdkedjan, att ta bort de gamla klinikgränserna och knyta kompetens från alla yrkesgrupper under patientens färd genom sjukdomen.

Var befinner ni er om hundra år?
– Tänk om du hade ställt den frågan till Marie Curie för hundra år sedan. Jag tror aldrig hon kunnat förutse den enorma utveckling vi haft inom tumörbiologi eller molekylärbiologi. Men vad vi vet i dag är att cancer är komplext och kräver många olika angreppspunkter. Bröstcancer hos en kvinna liknar aldrig den hos en annan. Så jag tror knappast vi kommer att hitta något universalpiller som trollar bort alla tumörer. Däremot tror jag att vi kan bli lika bra på alla cancerformer.