Riskbeteende
Pandemier, matlarm, strålningshot, terrorparanoia. Vi bombarderas dagligen med mediala hotbilder. Men hur bra är vi egentligen på att bedöma risk? Soma har pratat med experter från tre olika fält.
1975 skrev Chicago-ekonomen Sam Peltzman en artikel i Journal of Political Economy med rubriken The Effects of Automobile Safety Regulations. Han skrev att allt säkrare bilar leder till mer aggressiva förare och därigenom minskad säkerhet – inte minst för andra trafikanter, som råkar befinna sig i närheten. Tanken är en slags omdistribuering av risk; det strikt empiriska påståendet att ”säkrare” miljöer gärna försätter människor i ett tillstånd av complacency (ungefär högmod/oaktsamhet).
Trettiofem år senare har Sam Peltzmans iakttagelse blivit så mycket allmängods att den fått namnet ”Peltzman-effekten”. Termen har förekommit i tv-serier, diskuterats i nyhetsmagasin och togs i våras upp som inledande ämne när bästsäljarboken och New York Times-bloggen Freakonomics – The hidden side of everything även blev till podcast.
Populariseringen av den här typen av tankar är intressant därför att den sätter fingret på ett allt större intresse för kontraintuitiva idéer om risk och, ytterst, hur vi borde leva våra liv. I en värld där pandemiskräcken, terrorlarmen, ekohoten och de globala konflikterna avlöser varandra, är det inte någon märklig utveckling.
Soma har pratat med tre experter från olika fält, vilka alla har brottats på nära håll med begrepp som risk och rädsla.
– Common sense-resonemang avviker många gånger från hur vi borde resonera om risk, säger Fredrik Stjernberg, docent i teoretisk filosofi vid Linköpings Universitet, som i sommar kommer ut med en bok där mediala larm och riskbedömning undersöks utifrån Ulrich Becks berömda term ”risksamhället”.
Tillsammans med Timbros Fredrik Johansson driver han också riskbloggen.se, där allt från apokalypslitteratur till braskande kvällstidningsrubriker dissekeras.
– Vi har ofta en tendens att oroa oss starkt för saker som inte utgör reella risker, men även det omvända inträffar, att vi negligerar risker som vi borde ta på allvar. Rent allmänt är vi ganska dåliga på att resonera kring tillvarons grundläggande osäkerhet. Men läget är inte alls hopplöst – vi kan, redan med ganska lite träning, faktiskt bli bättre.
Richard Wahlund är professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, med en bakgrund i ekonomisk psykologi. Redan 1989 skrev han ämnesklassikern Att fatta beslut under osäkerhet och risk. Han menar att människors riskbedömning i högre grad styrs av situationer – och hur situationer beskrivs – än av personlighet.
– Vi är väldigt dåliga på att bedöma abstrakt risk. Forskning visar att vår rädsla för att förlora är större än viljan att vinna. Därför är det avgörande hur ett scenario formuleras, säger Richard Wahlund och nämner en hypotetisk situation där man får välja på olika sätt att ”hjälpa” en grupp om 600 personer som riskerar att dö. Talar man om hur många människor som kan räddas väljer vi ett säkert alternativ, medan vi väljer ett mer riskfyllt alternativ om döden språkligt fokus.
Richard Wahlund konstaterar att medan de basala riskerna i västvärlden är mycket mindre nu, har media blivit allt skickligare på att spela på skam och rädsla.
– Det finns dock en gräns för vad vi klarar att ta till oss. Vi tenderar att undvika extremt obehagliga scenarion. AIDS-kampanjen på 80-talet är ett exempel. Då var budskapet så svart att den som redan drabbats inte tog till sig informationen utan körde på som vanligt, säger Richard Wahlund och drar paralleller till småsparares beteende under finanskrisen 2008.
| ”Faran i det svenska samhället är individens tro att det alltid finns någon annan som ska ta ansvar.” |
En som dagligen, och från ett betydligt mindre hypotetiskt håll, konfronteras med begreppet risk och attityder gentemot risk, är Bo-Michael Bellander, medicine doktor och överläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset. Han nämner att 35–50 procent av de som inkommer med traumatisk hjärnskada är berusade. Och som exempel på en obehaglig Peltzman-effekt nämner han att antalet svårt skadade fotgängare ökade 5–10 procent när lagen om fotgängares företräde vid övergångsställen infördes.
Annars pekar även Bo-Michael Bellander på medias roll som avgörande för hur vi uppfattar risker.
– Walter Benjamin skrev att ”dagdrömmaren måste förses med sensationer, köpmannen med kunder och den lille mannen med en världsbild”. Sex, våld och katastrofer säljer, men medias svartvita rapportering är problematisk ur ett riskperspektiv. Ta den senaste influensapandemin: Först skulle det bli massdöd, sedan, när massdöden uteblev, svängde det till att sjukvården hade gjort fel som massvaccinerade. Men ingen tycks veta sanningen. Var det så att massdöden uteblev tack vare vaccineringen?
Ett verk som det har refererats flitigt till det senaste decenniet är den ungersk-brittiske sociologen Frank Furedis samtidsbibel Culture of Fear – Risk-taking and the Morality of Low Expectation. Han menar att även om vi förstås är rädda för dåd av 9/11-typ, så är den verkliga faran i vårt samhälle hur vi ängslas inför, och många gånger aktivt motarbetar, ”konstruktiva framsteg” som vi borde ta emot med öppna armar – såsom stamcellsforskning och genmanipulerade livsmedel.
– Man kan ha invändningar mot flera av Furedis exempel, men han har satt fingret på något centralt. Vårt sätt att förhålla oss till omvärlden är idag i allt mer präglat av hur farligt något kan vara, vilka de negativa sidorna är, säger Fredrik Stjernberg.
En vanlig åsikt är att en eventuell ”rädslans kultur” är intimt förknippad med snabba teknologiska och samhälleliga förändringar. Vi har, enligt argumentet, helt enkelt inga nedärvda riktlinjer för hur vi ska reagera. Istället förväntas vi göra kyliga, rationella riskbedömningar – något vi är dåliga på, och dessutom sällan har ett tillräckligt beslutsunderlag för att göra.
– Det stämmer absolut att vi har dåliga förutsättningar att hantera risker när det är obekant teknologi som ska bedömas, fortsätter Fredrik Stjernberg.
Bo-Michael Bellander är tveksam till ”evolutionära mekanismer” när det gäller vårt riskbeteende. Han pekar hellre på mer handfasta parametrar.
– Faran i det svenska samhället är snarare individens tro på att det alltid finns någon annan som ska ta ansvar. Vi har ju en uppsjö av lagar, myndigheter och ombudsmän som ska se till att vi är trygga.
Dessutom, menar han, finns det på individnivå stora skillnader i hur vi reagerar på risk. Och det gäller även den närbesläktade frågan, hur benägna vi är att försätta oss i en risksituation.
– Det finns beskrivet biologiska skillnader mellan kriminella ungdomar som slutar sin brottsliga karriär jämfört med dem som fortsätter. Det avser skillnader i monoaminoxidasnivåer, sköldkörtelhormon samt förekomst av ADHD och psykopati. Utöver sociala bakgrundsfaktorer finns således sannolikt även genetiska särdrag hos individer som uppvisar ett riskbeteende.
