Heja Sverige!
Bengt Ohlsson försöker försvara svensk sjukvård i ett skeptiskt usa.
Det återstår att se om Barack Obamas sjukvårdsreform går igenom eller inte, och i så fall i vilken tappning. Jag var i Florida i november och vid ett tillfälle skulle jag hyra en bil och det dök upp en gubbe som skulle skjutsa mig från hotellet till uthyraren och vi började prata om ditten och datten, och när samtalsämnena började rinna ut frågade jag vad han tyckte om Obamas sjukvårdsreform, och så här i backspegeln var det nog så att jag trodde mig veta vad han skulle svara. Man sitter där i framsätet och gonar sig åt att man i resandets stora ensamhet lyckats hitta någon att idka samförstånd med, och jag såg fram emot att vi skulle sitta där i framsätet och skaka på huvudet åt alla rabiata republikaner och tokkristna intressegrupper som samlades och vrålade slagord och höll upp plakat med Obama och hammaren och skäran.
Döm om min förvåning när den här ytterligt trevlige gentlemannen skakade på huvudet och sa att Obamas sjukvårdsreform bara var skit.
Gentlemannen hade släkt i Kanada och de hade minsann berättat ett och annat. Och han öste på med skräckhistorier om statligt avlönade läkare som får en extra bonus räknat på hur mycket medicin de skriver ut, och därför är det vanligt att kanadensiska läkare skriver ut fyra mediciner som har samma verkan, helt i onödan, och det är patienterna förstås som får ta smällen, och så vidare, och så vidare.
Jag hade förstås inte och har fortfarande inte tillräckligt mycket kunskaper om den kanadensiska sjukvården för att kunna gå i någon polemik med den här gentlemannen, utan det var bara att nicka och humma och säga att det var som tusan.
Ett par månader senare var jag i Los Angeles, och jag kom i samspråk med en annan sympatisk man i samma ålder. Han var berest och belevad och gammal journalist, och när jag frågade vad han tyckte om Obamas sjukvårdsreform skakade han på huvudet och sa att den bara var skit.
När jag invände att det väl ändå måste vara bra att alla amerikaner börjar omfattas av sjukförsäkringen sa han att det gör de redan. Åtminstone 91 procent, och när jag öppnade munnen för att säga att det måste bli en lättnad för de där sista nio procenten att slippa mötas av stängda dörrar sa han att det spelar ingen roll om du vistas här i Kalifornien som illegal arbetskraft, det spelar ingen roll om du saknar ID-handlingar och social security number, dyker du upp på en akutmottagning måste de ta emot dig. Och de gör det också. Därför är det många sjukhus som måste bomma igen eftersom pengarna tar slut.
Jag hade förstås inte och har fortfarande inte tillräckligt mycket kunskaper om den kaliforniska sjukvården för att kunna gå i någon polemik med den här gentlemannen, utan det var bara att nicka och humma och säga att det var som tusan.
I Florida mobiliserade jag till slut lite motstånd mot gentlemannen från biluthyraren, och jag skakade på huvudet och sa att Kanadas sjukförsäkring hade mycket gemensamt med den svenska, åtminstone såvitt jag visste, och att jag inte kände igen den verklighet han målade upp. Det lät som en soppa av överdrifter och vandringsmyter. Det där sista sa jag visserligen inte, eftersom det hade kunnat bli en synnerligen tråkig stämning där i framsätet.
I Los Angeles kanske det var min tur att koka upp en soppa av överdrifter och vandringsmyter. Soppan om den amerikanska sjukvården som är ockuperad av stinna plastikkirurger och big bissniss och som vänder ryggen åt alla fattiga och oförsäkrade stackare.
Vid ett tillfälle var jag frestad att berätta varifrån jag hade inhämtat mina kunskaper om den amerikanska sjukvårdaren, nämligen i Michael Moores lika rafflande som rasande stridsyxa Sicko, men något fick mig att avstå. Kanske var det insikten om att det skulle vara som om killen från biluthyraren berättade att han hade suttit framför Fox News och sett en dokumentär om den svenska sjukvården.
En sak kände jag dock starkt: Så fan heller att jag tänkte låta någon stå där och baktala den svenska sjukförsäkringen.
– Hur är det med sjukvården i Sverige då? frågade de. Där är den gratis va?
Man vill ju svara ett obetingat ”ja” på den frågan. Eller ska man nämna den där sketna hundrafemtiolappen som de klår en på när det är ens tur på vårdcentralen? Om man nu haft turen att få en tid hos en läkare, vill säga.
– I stort sett, sa jag.
Skulle jag nämna något om köerna? Om folk som tvingas söka sig till andra EU-länder eftersom de inte orkar vänta på operation längre? Nej, det kändes onödigt. Jag ville inte göda hans misstro mot den svenska sjukvården.
Jag öppnade munnen och berättade om hur förträffligt allt funkar. Hur gratis allt är, och att vi svenskar visserligen betalar mycket i skatt, men de flesta tycker att det är värt det och ingen vill byta bort vår svenska sjukförsäkring mot någon annan suspekt modell. Och det där med läkare som skriver ut fler mediciner än de behöver hade jag aldrig hört talas om.
Där fick han.
Ja, vad fick han?
Vad tar han med sig till sina diskussioner med kamraterna och kollegerna hemma i Los Angeles?
Bengt Ohlsson är författare och krönikör i Dagens Nyheter.