Brännpunkt Solna
Tre operationer före lunch? Ganska lugnt, tycker barnkirurgen Ole Strand på brännskadeavdelningen. SOMA följde honom under en dag fylld av isglassar, samvetskval och silverförband.
07:30 Mjukstart
En isande kall torsdagsmorgon i ett näst intill öde Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Solna. I entrén pustar en kvinna ut innan hon sliter av sig halsduken och hastar in i trapphuset. En ensam ung tjej packar upp smörgåsar i cafeterian. Vi promenerar genom den kvittrande Fågelgången och hittar Ole Strand i sitt sparsamt inredda rum. Om han sträcker på sig och tittar ut genom fönstret ser han morgonrusningen på den hårt trafikerade E4:an. Här sitter han framför datorn och går igenom dagens planerade operationer. Två svårt brännskadade barn, syskon, som legat inne i några veckor behöver lägga om sina förband.
07:40 Första ronden
Dagen börjar med en rond i röntgenavdelningens demonstrationsrum. På väg dit passerar vi avdelningen Q80. Ole pekar på en av dörrarna och säger: ”Där ligger barnen som ska opereras.” Lamporna är släckta och de sover. Längs med väggarna hänger stora whiteboardtavlor fullklottrade med namn på patienter och deras skador. Vi tar hissen upp till röntgen och möts av överläkaren Marika Lidegran. En av cheferna tittar in och meddelar att man har konstaterat ett mässlingsfall som omedelbart måste åtgärdas. När ronden drar igång visas avancerade röntgenbilder av alla patienter och det uppstår diskussioner om symptom och behandlingar. Ole får veta att en femårig flicka, som kom in akut igår kväll med brännskador i ansikte och på axlar, behöver opereras idag.
08:02 Glassmutor
Ronden är över och Ole rör sig ner mot brännskademottagningen. ”Holken”, som mottagningen kallas, är navet i verksamheten. Där väntar barnsjuksköterskan Anna Sahlqvist med en Piggelin i handen. ”Sjukhusets viktigaste muta”, konstaterar hon. Den som ska mutas heter Mira och brände sig på magen i höstas och är här på återbesök. ”Det ser jättebra ut”, säger Ole och tittar på mamman som ler nervöst. ”Första gången hon log”, påpekar Ole senare och förklarar att mamman haft oerhört dåligt samvete, vilket är väldigt vanligt bland föräldrar. Oftast klandrar de sig själva när barnen råkat ut för olyckor. Miras mamma får instruktioner om hur hon ska fortsätta behandlingen innan det är dags att gå hem. Men Mira vill inte hem, hon vill till Lekterapin.
08:31 Operation 1
Tempot har skruvats upp rejält. Folk myllrar förbi när vi snirklar oss genom färgglada korridorer, upp och ner för trappor, fram och tillbaka över broar. Väl framme vid operationssalen görs ett snabbt ombyte till gröna kirurgkläder. Det är varmt och lukten av handsprit fyller salen. Det första av syskonen, Agnes, ska byta förband. Hon och hennes lillebror krockade med mamma i köket och fick skållhett pastavatten över sig. Nu ligger hon här, sövd och med en slang i munnen. Ole drar av silverförbanden och granskar den transplanterade huden: ”Vilken succé! Det var länge sedan vi såg en så fin transplantation.”
08:56 Tröttkörd pappa
På Q80 står syskonens pappa och väntar utanför rummet samtidigt som lillebror rullas iväg mot operationssalen. I bakgrunden ljuder barnprogram och Nalle Puh tittar obekymrat ut från en tavla. Pappan ser minst sagt trött ut, men så har familjen i stort sett bott på sjukhuset den senaste månaden. Ole yttrar några lugnande ord om hur bra allting gått och att Agnes äntligen kan få åka hem idag. Pappan drar en lättnadens suck.
09:08 Dåligt samvete
En bit upp i korridoren sitter en orolig mamma vid sängkanten och tittar på sin dotter som sover djupt. Liksom Miras mamma anklagar hon sig själv för att hennes flicka igår kväll fick en kastrull kokande varmvatten över sig. Maken tog snabbt med sig dottern in i duschen och spolade med ljummet vatten i dryga kvarten. ”Utmärkt, det är precis så man ska göra”, försäkrar Ole och försöker lätta på det dåliga samvetet men utan större framgång. Att föräldrarna har ångest över att barnen skadats är vanligt, och en stor del av jobbet går ut på att bemöta dem. På avdelningen finns en kurator som alltid står redo att rycka in. För att hjälpa flickan planeras en operation senare under dagen.
09:36 Operation 2
Timeout är ett begrepp som numera ska användas vid varje operation på Karolinska. Då stannar alla i operationsteamet upp, presenterar sig och man går igenom precis vad som kommer att hända. Metoden är hämtad från flygindustrin och har visat sig minska risken för fel markant. Lillebror Hugo ligger nedsövd på båren. Hans skador är mycket mer omfattande än storasysters. Nästan hela ryggen och ena benet av hans lilla kropp är täckt av otäcka sår. När silverförbanden avlägsnas lägger sig en besvikelse över rummet. Hugos rygg var nästan färdigläkt trodde man, men nu ser den ut att ha drabbats av en infektion. Ole ordinerar en antibiotikakur och baddar med varsam hand såren innan nya förband klistras på.
10:30 Brutal ärlighet
”Föräldrarna ska vara nöjda med och kunna lita på informationen de får av oss och då måste vi vara brutalt ärliga”, säger Ole. Det är inte något roligt besked han måste ge syskonens föräldrar. Förvisso ser Agnes ut att må bra där hon sitter i sängen och tittar på Bolibompa, men Hugo har en bit kvar innan han är frisk. Föräldrarna tar beskedet med ett besvärat lugn. De är väl insatta i situationen och litar fullt ut på läkarnas kompetens. Det finns inget annat att göra.
10:36 Den viktiga leken
Lek är viktigt för barns tillfrisknande och när Ole kommer tillbaka till Holken är Kristina Silfvenius från Lekterapin där. ”Jag körde stenhårt med Agnes igår men Hugo skulle behöva lite stimulering”, säger Kristina men än så länge kan Hugo inte lämna avdelningen enligt Ole. ”Personalen här är så otroligt duktiga på att avleda och smärtstilla att barnen inte förstår hur elaka vi egentligen är mot dem”, säger Ole och syftar på att en stor del av hans arbete går ut på att peta i deras sår.
11:13 Operation 3
Ole störtar ut från ett kort möte med överläkare Viveca Björnhagen på avdelningen för vuxenbrännskadade. Den nya flickan ska opereras. Att passera bron från ”Holken”, som ligger i huvudbyggnaden, in till barnsjukhuset är som att träda in i en helt annan värld. Rummen får färg och allsköns sagofigurer samsas med Astrid Lindgren själv på väggarna. Flickans ansikte är svullet. Ole hämtar rakapparaten och börjar raka av det långa håret för att se om skalpen är skadad. ”Man blir duktig på mohikanfrisyrer”, säger han. Mycket riktigt har flickan bränt hårbottnen och att ta bort håret minskar risken för infektion. Ole pratar med flickans mamma och berättar att ansiktsskador brukar läka oerhört bra. Svullnaden bör vara borta inom två veckor och förmodligen inte lämna några spår. Sköna besked men det är ändå mycket att ta in. Mamman är nära att svimma och leds in till uppvaket för att få lite syrgas och ett lugnande samtal. Flickan får en hjälm av skumplast med silikonklister som innehåller silver. ”Nu ser hon ut som en statist i Gladiator”, säger Anna Sahlqvist när hon klistrar fast delarna.
11:50 Fantastiska förband
Under sina 35 år inom barnkirurgin är silverförbanden den största revolutionen Ole Strand har sett. Tack vare deras antibakteriella funktioner har antalet infektioner minskat dramatiskt och färre patienter måste läggas in. Att man över huvud taget måste söva barnen beror på att det annars gör så fasansfullt ont. ”Vi börjar bli störst i världen på att arbeta på det här sättet”, berättar Ole stolt. Däremot har han svårt att begripa sig på rikssjukvården. Svårt brännskadade ska, efter ett beslut från Socialstyrelsen, numera behandlas i Linköping eller Uppsala. ”För oss innebär det egentligen ingen stor skillnad, men man undrar hur de har tänkt. Tillsammans
med vuxenavdelningen var vi störst i landet men fick ändå inte rikssjukvården.”
12:54 Tempoväxling
Efter förmiddagens operationer och en snabb lunch har tempot trappats ner. Jag undrar om Oles dagar alltid är så här hektiska. ”Det har egentligen varit ganska lugnt. Lite mer strukturerat än normalt och jag hann med allt jag hade planerat på morgonen”, säger han och börjar diktera.
13:04 Andra ronden
Brännskaderonden är nu för tiden sittande ronder som hålls en gång i veckan, vilket innebär att man diskuterar alla patienter med hjälp av bilder på en dator. Anna Sahlqvist leder dagens rond. Det konstateras att Agnes har repat sig bra men att lillebror Hugo mår sämre. Han har inte särskilt ont, vilket tyder på att skadorna är djupa och nerverna skadade. ”Regeln är att gör det ont är det bra. Det betyder att skadan inte är så djup”, förklarar Ole.
13:27 Möten i smyg
Halvvägs in i ronden smyger Ole ut. Han är såväl skyddsombud som facklig företrädare och ska därför på samverkansmöte med klinikchefer och fackanställda där de diskuterar vad som händer på kliniken. Bland annat behöver ECMO expandera och flödesläkarrollen diskuteras.
15:07 Ett lyckligt slut
Tillbaka på kliniken igen. ”Såren är fina jämfört med hur det kunnat se ut”, säger Ole när han studerar de platta ärren på en ung flickas hand. För några år sedan brände hon den ordentligt på mammas plattång. Nu är fallet avslutat. ”Vi har fått så bra hjälp och det är en lycka att få komma hit”, säger mamman och ser djupt lättad ut.
15:45 Sista samtalet
Vi tar avsked på Oles rum. Ole ska ägna sista timmen åt pappersarbete och måste slutföra alla journaldikteringar som fått vänta under dagen. Just som vi ska gå ringer telefonen och Ole blir bokad till en konferens under hösten. ”En del är ute i riktigt god tid”, konstaterar han och blickar ut mot E4:an som börjat fyllas på nytt.
Ole Strand är specialist på barnkirurgi och biträdande överläkare vid barnakutkliniken. Han är född i Norge, utbildad i Belgien och kom till Astrid Lindgrens Barnsjukhus 1998.