Litterära läkare

Min första doktor hette Tyko Gabriel Glas. Han kunde hjälpa andra men inte sig själv och hade vid 33 års ålder aldrig varit nära en kvinna. Nog för att jag har haft min beskärda del av stukade fötter, röda hund och alla tårar på hårda britsar som hör barndomen till. Men det var tonårens möte med Hjalmar Söderbergs konstant grubblande medicine licentiat som formade bilden av Läkaren. En man som bytt begär mot plikt. Någon som plågas djupt av de moraliska krumbukterna kring att dagligen handskas med lidande och som inser att ”människorna skulle ha mindre förtroende för mig om de visste hur illa jag sover”. Det var honom jag såg bakom varje vit rock.

Läkarna har invaderat skönlitteraturen alltsedan den moderna romanens födelse. Efter polisen och journalisten kan det mycket väl vara den bäst representerade yrkesgruppen. Lars Erik Böttiger, professor i invärtesmedicin, har rentav skrivit en bok om fenomenet, Diktade doktorer. Egentligen är det inte så konstigt. Sjukdom skrämmer och fascinerar, och läkaren följer oss från vagga till grav. Han blir vår hälsas despot, en mänsklig länk mellan liv och död, som i likhet med författaren avslöjar fasader och förklädnader. Dessutom är han en tidlös karaktär, tacksam som samhällelig spegel. Då är brokigheten desto mer frapperande. Böckernas läkare har nämligen inte många drag gemensamt med såpoperans stereotype Don Juan. Rollen spänner över hela spektret: fåfäng och altruistisk, rådvill och tvärsäker, älskad och hatad.

I takt med sjukvårdens framsteg under 1800-talet åtnjuter läkaren en allt högre social status. Inte sällan förväntas han veta allt om allt; vara präst, filosof, psykolog, vetenskapsman i ett. Därmed finns det förstås gott om intellektuella som vill plocka ner honom från piedestalen. Proust, Tjechov och Céline – de två senare själva praktiserande läkare – har förvisso fördjupat förståelsen för yrkets komplexitet, men också ofta skildrat läkaren likt en girig kvacksalvare eller desillusionerad själ som gärna tröstar sig med brännvin. Även i Dostojevskijs Ryssland lös den nyktert pålitliga auktoriteten med sin frånvaro. ”Gamla tiders doktorer, som kunde bota alla sorters sjukdomar, har helt försvunnit”, konstaterar han uppgivet i Bröderna Karamazov.

Fast litteraturens mest misslyckade kirurgiska ingrepp står nog ändå Gustave Flaubert för. Flauberts far var själv läkare och en förklaring till de exakta iakttagelser som präglar porträttet av Emmas make Charles i Madame Bovary. Han är en grå och ambitionslös landsortsdoktor med en enda dröm – att få utföra en klumpfotsoperation. När tillfället väl dyker upp frotterar han sig genast med fantasier om stigande anseende och inkomst. Men istället slutar hans nya metod i fiasko och amputation, varpå Charles blir så paralyserad att han inte ens förmår sig att agera när Emma sväljer arsenik. Den andefattiga kirurgen Bovary har blivit en symbol för en borgarklass som övergett ideal för trygghet. Orden han tvingas skriva på svarta tavlan första skoldagen, ”Ridiculus sum” ( jag är löjlig), förföljer honom livet ut.

Samtidigt fanns det också de som tog läkarens parti mot folkets skenande förväntningar. Ett av de mest egendomliga försvarstalen är signerat Franz Kafka. Titelnovellen i samlingen En läkare på landet berättar om en doktor som en sen kväll får bud om en svårt sjuk man tio mil bort. Väl där väntar en fullt frisk pojke. Han ber om att få dö. ”Att skriva ut recept är lätt, men att göra sig förstådd av folk är svårt”, suckar doktorn och reser sig för att gå, när texten blossar upp till en surrealistisk mardröm. I pojkens kropp öppnar sig ett blödande sår med fingerstora maskar. In rusar byborna, sliter av doktorns kläder och bäddar ner honom bredvid patienten, som i sin tur vill klösa hans ögon ur hålorna. ”Sådana är människor här i trakten. Alltid begär man det omöjliga av läkaren”, fastslår doktorn när han naken och bedragen flyr ut i vinternatten.

De renodlade hjältarna bland litteraturens läkare är förvånansvärt få. Kanske för att de inte utgör lika kittlande romanstoff, kanske för att ”den gode läkaren” helt enkelt är en schablon som inbjuder till ifrågasättande. Men i doktor Bernhard Rieux, från Albert Camus Pesten, bor åtminstone en sann humanist. När den första döda råttan signalerar att pesten nått den sorglösa staden Oran i Algeriet gör myndigheterna allt för att förneka allvaret. Till slut blir det Rieux som får ta upp kampen mot såväl sjukdomens terror som egoismen och fegheten den väcker i människorna. Han upptäcker motvilligt hur likgiltigheten blir en lindring då hans uppgift inte längre är att bota, men att “iaktta, beskriva, föra in i diarier och därefter fälla dödsdomar”. Pesten har beskrivits som en allegori över nazismens mekanismer, men ger också en bild av läkekonstens inneboende tragedi.

Listan över läkare mellan hårda pärmar kan som sagt fylla en egen bok. De sträcker sig från Lukasevangeliet, via Boccaccios och Shakespeares örtsamlande munkar, vidare mot Molières hovläkarsatirer, Dickens cyniska medicinstudenter, Manns Dr Faustus och Christies mordiska doktorer. Och de lever i högsta grad än idag, exempelvis i P O Enquists Livläkarens besök eller Agneta Pleijels Drottningens chirurg. Men att leta röda trådar (bortsett från att de nästan uteslutande är män) förefaller alltså lönlöst. Möjligen är det ändå just denna ambiguitet som kan skärpa vår blick för den enskildes öde. ”Din plikt som läkare är att skära bort det ruttna köttet som fördärvar det friska”, predikar Doktor Glas strax innan han förgiftar pastor Gregorius i kärlekens namn. Det må vara fel, han förblir min favorit bland vita rockar.