Kroppsbyggarna

– Jag behöver ett sommaröra!

Petter Friedner, dagens första patient, tar plats i den fällbara stolen som påminner om en tandläkarstol. Han drar undan håret från örat, hänger sina hörlurar på nacken och hakar av den bleka silikonprotesen. Solbrännan efter Brasilienresan gör att hans öra inte längre matchar resten av ansiktet. Det är dags för honom att få ett extraöra.

Tidig morgon på laboratoriet för ansikts- och ögonprotetisk rehabilitering. Varje borr, slip, och tång har sin plats på de tre arbetsborden i det långsmala rummet. Ronnie Wilson tänder en gasbrännare. Rummet fylls med en svag gasoldoft.

Anaplastologerna i färd med att återskapa ett ansikte. Foto: Stefan Holm

Ronnie, Eva Johansson och Niklas Schesny är Stockholms enda anaplastologer. Eller sjukhustandtekniker som det också heter. Tillsammans har de nästan 40 års erfarenhet av att återskapa ansikten – ett yrke som kräver konstnärliga talanger.

Cancer, misshandel, brännskador, bilolyckor och medfödda defekter - patienterna som söker sig till anaplastologerna har väldigt olika sjukdomsbakgrund.

– De har genomgått svåra trauman. Många har inte ens velat gå utanför dörren. Med vår hjälp vågar de flesta patienterna rentav börja arbeta igen, berättar Ronnie.

– Nu slipper de bli utstirrade, fortsätter Eva.

Patienten Petter Friedner, 30 år, föddes med ett defekt högeröra där bara örsnibben var utvecklad. Vid 16 års ålder bestämde han sig för att ersätta örsnibben med en silikonprotes.

– Att ta bort örsnibben var ett svårt beslut, men jag ångrar absolut ingenting, säger han.

Petter berättar att mobbningen i första och andra klass räckte. Känslan av att vara annorlunda har alltid funnits kvar.

– Det var obekvämt när folk kommenterade örsnibben. Jag dömde mig själv, vilket sänkte min självkänsla rejält. Med protesen mår jag mycket bättre.

Petters besök är över för dagen. Ronnie plockar fram ett fotoalbum med gulnade blad. De svartvita fotografierna från 40-talet visar patienter som fått nya ögon, öron eller en ny näsa. Det märks att arbetet på laboratoriet har utvecklats sedan labbet grundades. Istället för gummi och glas använder anaplastologerna i dag gips, akrylplast och silikon i sin protestillverkning. Eva visar vätskan i den bruna glasflaskan och pulvret som blandas för att göra akrylplasten. Den lacknaftaluktande vätskan sticker i näsan. De kemiska ämnena är noggrant tillbakaställda på sin plats i dragskåpet. Tack vare ventilsystemet slipper personalen andas in de farliga ångorna.

Niklas berättar att de har nära kontakt med sina patienter. Proteser kräver underhåll, så behandlingarna avslutas aldrig. Silikonproteser bleknar efter något år. Helt perfekt kan en protes aldrig bli men den måste vara funktionell och bekväm också.

– Anatomin sätter gränser, så man måste se till helheten, säger Niklas.

Ronnie minns den dyraste protes han har tillverkat – en ansiktshalva för 50 000 kronor. Kostnaderna står landstinget för, men Ronnie menar att proteserna är en vinst för samhället eftersom patienterna vågar sig ut igen.

– Precis som andra har rätt till rullstol eller pacemaker har våra patienter rätt till denna typ av medicintekniska hjälpmedel.