Ett ärr för livet
När hjärtat drastiskt försämrades fanns ingen annan utväg än att byta ut det. Ett nytt, friskt hjärta i kroppen har gett en andra chans.
En parad av fotografier på lilla barnbarnet sprider värme i det annars så avskalade patientrummet.
– Lilla Ida. Det betyder mycket att ha med henne hit, säger Jan Weinheimer och visar bilderna. Hon gör mig glad.
När han mådde som sämst orkade han knappt hålla sitt lilla barnbarn. En stund i knät var en alltför stor ansträngning. Hjärtat orkade inte.
Det har gått tre veckor sedan han fick ett nytt hjärta. Så sent som under sommaren orkade han knappt gå. Att sträcka armarna ovanför huvudet för att byta glödlampa var otänkbart. Då försvann känseln i benen. Nu går han omkring fritt, pratar med andra patienter, går ärenden till kiosken.
Hjärtsjuk har han varit i flera år. Jan är tandläkare, 58 år och har varit sjukskriven en längre tid. Han blev drastiskt försämrad under våren. Efter omfattande undersökningar på thoraxkliniken, Karolinska, i juni gick allt rasande fort.
– Under några dagar testades allt. Då fick jag också klart för mig att det här inte går mer.
Ett nytt hjärta skulle vara hans chans.
Oron var stor precis innan han blev accepterad för väntelistan till hjärttransplantation.
- Jag blev lite ställd av beskedet att jag var accepterad. Till en början.
Operationen är svår för en mycket hjärtsjuk person och risken att avlida finns. Statistiskt sett lyckas omkring nittio procent av hjärttransplantationerna. Men nu försökte Jan resonera med förnuftet. Det här var det enda rätta för honom. Hans hjärta skulle bara orka ett tag till, kanske ett år.
– Till en början när man blir uppsatt på listan kan det kännas som att de ska ringa nästa dag. Väskan står packad. Sedan går dagarna och väntan blir vardag. För de som får vänta länge kan det nästan kännas som att man blir bortglömd.
– Det är klart att det är en stor psykologisk press att stå på en transplantationslista. Patienterna vet inte om de kommer att överleva fram tills det att det finns ett hjärta tillgängligt, menar Peter Svenarud, thoraxkirurg.
De flesta får vänta ett halvt till ett år på ett nytt hjärta. För Jan blev väntan ovanligt kort. Oftast är det bara en patient på väntelistan som är lämplig för det donerade hjärtat. Skulle det inte passa någon på Karolinskas väntelista, erbjuds det vidare först till Göteborg och Lund därefter till andra sjukhus i Skandinavien.
– Jag blev glad när jag blev uppringd för transplantation. De sa att det är dags nu. Jag hann inte bli upprörd. Men det blev mina anhöriga, särskilt min fru.
Det var gott om tid för kontroller och förberedelser när Jan kom in för hjärtbytet. Vid den här tidpunkten har man även tagit immunprover från donatorn. Mottagaren och donatorn måste passa immunologiskt. Det får inte förekomma antikroppar mot hjärtat, då stöts det bort direkt och läkemedel hjälper inte.
Nu efter transplantationsoperationen går Jan på regelbundna kontroller på kardiologen och medicinerar hela livet. Det finns alltid risk att hjärtat kan stötas bort. Det svåra med en transplantation är egentligen eftervården. Direkt efter operationen vårdades därför Jan på Transplantationskirurgiska kliniken.
Efteråt
När Jan vaknade upp stod personalen bredvid och berättade att allt hade gått bra. Han undrade vilken dag det var och vad klockan var. Han var torr i munnen.
– Då var jag ännu i himlen, väldigt neddrogad och tänkte ingenting, berättar han.
Det tog honom nästan en vecka efter operationen att komma ner på jorden. Första veckan försökte han också lägga pusselbitarna med allt som hade hänt tillrätta.
– Jag bar på en känsla av att jag hade blivit skild ifrån kroppen.
Men så här efteråt kan han ändå känna att det har gått lättare än vad han hade tänkt sig. Samtidigt är han beredd på att det kan komma ett bakslag. Vem som har donerat hjärtat får man inte reda på. Jan har endast fått veta att hjärtat kommer från en något yngre man.
– Men mer vill jag inte veta, absolut inte. Det skulle inte kännas bra, säger Jan och är mycket bestämd på den punkten.
Han är saklig till sin natur. Han ser det som att ett donerat organ kan användas av någon människa som har behov av det. Nu har han fått ett organ som ger möjlighet att leva vidare.
– Många reagerar känslomässigt, på att det finns ett främmande organ i kroppen. Så ser inte jag riktigt på det. Men jag har blivit förändrad, mentalt. Jag känner mig tacksam, ödmjuk. Jag önskar och tror att känslorna kommer att finnas kvar, även efter att det har gått en tid. Det betyder otroligt mycket att jag har fått en ny chans. Med bra livskvalitet, tillägger han.
De här känslorna kom efter operationen. Det var då det skedde en förändring. Operationsärret, som aldrig försvinner, signalerar också förändring. Jan visar sitt ärr mitt på bröstkorgen, nästan lite stolt. Det är två decimeter långt. Han pekar.
– Här i mitten av bröstkorgen sågade de upp. Sedan vek de revbenen åt sidan för att komma åt. Men då sov jag.
Foto Andreas Ackerup