Det rätta virket
Presidentkampa njen i USA är den längsta och hårdas t mediebevakade i landets historia. SOMA:s Martin Gelin tittar närma re på vardagen för John McCain, 72 och Barack Obama, 47.
Precis när presidentkampanjerna hade startat på allvar förra våren besökte jag demokraten Barack Obamas hemkvarter i Chicago-stadsdelen Hyde Park.
Barack Obama har varit mån om att vara lojal till sina stamställen i stadsdelen, och han har gjort det till en del av sin image att alltid gå till samma frisör – en enkel så kallad barbershop där mestadels svarta män samlas och pratar och snyggar till frisyrerna åtminstone varannan vecka för tio, femton dollar.
Jag frågade Obamas frisör, en bastant ung man som heter Zarif, om det stämmer att han börjat få grått hår.
– Nej då, det ser bara ut så på tv, insisterade Zarif.
Men arton månader senare, efter den längsta, dyraste och hårdast mediebevakade presidentkampanjen i USA:s historia, var det inte längre något tvivel om att Obama börjat bli gråhårig.
I ett tal i Ohio i augusti erkände Obama själv detta:
– Den här kampanjen har pågått i 18 månader. Bebisar som föddes då har precis lärt sig krypa. Och folk har börjat lägga märke till att mitt hår har blivit grått.
Av förklarliga skäl är det dock inte den 47-årige, vältränade Barack Obama, utan hans motståndare John McCain som har stått i fokus i diskussioner om presidentkandidaternas hälsa i år.
John McCain fyllde 72 i augusti och om han vinner valet i november blir han den äldsta presidenten någonsin att tillträda Vita Huset i januari (Ronald Reagan var 69 när han vann valet 1980, men han var äldre än McCain, 73, när han blev omvald fyra år senare) och han har dessutom haft en del hälsoproblem. Han var stridspilot i den amerikanska armén under Vietnamkriget och blev nedskjuten ovanför Hanoi 1967. Han sköt sig ut ur planet, landade i en sjö, och slog sig så hårt att han bröt båda armarna och ett ben. Han tillbringade sedan fem och ett halvt år som krigsfånge i Hanoi, där han utsattes för tortyr, misshandel och i stort sett daglig förnedring. McCain blev bland annat stucken rakt i låret med en bajonett, fick sova med armarna bakbundna och utsattes för utmattningstortyr som att tvingas stå upp hela nätterna.
När han äntligen fick återvända till USA 1973 var han en nationell krigshjälte, och han fick ett pampigt mottagande av president Richard Nixon i Vita Huset. Men han haltade dit på kryckor, med men för livet – han skulle aldrig mer kunna lyfta sina armar ovanför huvudet. McCain drabbades även av hudcancer, och har tvingats göra fyra operationer för att behandla den – den senaste var 2002, och då sade hans doktor att det var 66 procents risk för ett nytt utfall inom tio år.
Ändå verkade det aldrig råda något tvivel om att McCain skulle kandidera för att bli president 2008. Bara några veckor efter att George W. Bush blev omvald i november 2004 gjorde amerikanska nyhetstidningar omslag med bilder på Hillary Clinton och John McCain, personerna som då ansågs favorittippade att bli de två partiernas kandidater fyra år senare. Men frågan är om John McCain visste att presidentkampanjen 2008 skulle bli den mest intensiva någonsin i USA.
I snart två års tid har nu John McCain och Barack Obama tillbringat varje vecka med att flyga kors och tvärs över USA, hålla tal inför tiotusentals åskådare (och nästan lika många tv-kameror), göra tusentals intervjuer och delta i mer än 50 olika tv-sända presidentdebatter.
Oavsett om man är 47 eller 72 sätter sådant förstås en enorm press på människokroppen. Aleksander Perski, som är stressforskare och docent i medicinsk psykologi på Karolinska Institutet, tror att både Obama och McCain har specifika färdigheter för att anpassa sig till en sådan intensiv livsstil, som de flesta vanliga människor saknar.
- Ofta är den typen av politiker väldigt duktiga på sådant redan från början, annars skulle de inte komma så långt. Det sker ett slags tidig selektion mellan de som kan klara pressen och de som inte kan klara den. En förutsättning är att de är väldigt bra på att sova, väldigt duktiga på att stänga av det som pågår, framför allt precis innan de somnar. Och man måste ha väldigt bra hälsa, säger Perski.
Jerker Hetta, överläkare och professor i psykiatri på Karolinska Universitetssjukhuset, tror också att det bara är en särskild typ av personer som ger sig in i sådana här stressiga yrken överhuvudtaget.
– De individer som utsätter sig för det här är ju tåliga och motiverade. Man måste vara väldigt väl rustad om man överhuvudtaget ska ge sig in i sådant. En sådan livsstil som de har ger ett påslag i stresshormonerna, och det kan lätt bli en ond cirkel som leder till för lite sömn och för mycket slitage på kroppen. De som klarar av det har nog mindre stresshormoner, så de har från början en bättre förmåga att tåla pressen.
Är det något som man kan träna upp?
– Jo, det tror jag att man kan säga. Inom försvaret finns det exempelvis kurser för hur man anpassar sig till långvarig stress. En viktig färdighet är att hitta möjligheter till vila och avkoppling i de pauser som ges, att kunna varva ner, slumra till, koppla av, släppa tankarna. Det går att träna upp. Man är målinriktad när det behövs men kan koppla av när det behövs. Det är en absolut nödvändighet. Sedan handlar det ju om motivation och en övertygelse om att det man gör är viktigt. När man börjar tvivla på det kan det gå utför.
Hur märker man det?
– Man tappar uppmärksamheten och koncentrationen, man tappar förmågan att fullfölja en tankegång, folk får besvär som yrselkänsla, huvudvärk och magen beter sig konstigt. Framför allt märkts det mentalt i och med att man inte kan hålla sig fokuserad. Men det bästa kvittot på att man upplever för mycket stress är att man inte kan sova, att de här sakerna följer med en in i natten.
Hur behandlar man det i sådana fall?
– Först och främst genom avkoppling och vila. Det finns nog ingen medicin jag skulle rekommendera utan det är en psykologisk aspekt man måste jobba med, säger Jerker Hetta.
Känslan av att man har sin situation och sin vardag under kontroll, och att man har ett tydligt stöd från omgivning och medarbetare, är absoluta förutsättningar för att klara av den press som presidentkandidaterna upplevt nu i snart två år.
Men det är också viktigt att vara i toppform fysiskt, enligt Aleksander Perski. Han håller också med om att sömnen är avgörande.
– Det första tecknet på att man inte längre kan hantera stress är sömnsvårigheter. Man vaknar för tidigt, sover oroligt, har mardrömmar och känner sig trött på dagarna, har inte tillräckligt med energi för att klara dagen. Man blir dålig på huvudarbete, koncentration, beslut, mångsidighet, att hålla flera bollar i luften. Man får en del tecken på kroppen också, allt från hjärtklappning till hudproblem, andningsproblem och olika smärtor. Slutligen får man en del psykiska symtom. Man blir ångestfylld, kan få panikattacker, känner sig ledsen och nedstämd. Om allt det här händer samtidigt, då måste man backa ur. Då är man på väg till ett rikigt stressammanbrott, som kan ta många år att återställa.
Men vad gör man då om man är John McCain eller Barack Obama, och bara befinner sig några veckor från att bli världens mäktigaste man, men börjar känna att stressen blir allt svårare att hantera.
– Visst finns det en del mediciner. Sömnmedel, antitrötthetsmedel, antidepressiva och ångestdämpande medel. Det är många av oss som lever med hjälp av sådana kryckor och jag kan tänka mig att det finns många politiker som behöver läkemedel för att klara sig, precis som att det finns många här på Karolinska som gör det. Men desssa läkemedel löser inte problemen i sig, utan de skjuter upp den, och riskerar att förvärra dem, säger Perski.
Just nu görs det framsteg inom så kallade livsstilsläkemedel. Perski kallar det ”Viagra för huvudet” och nämner att det blir allt vanligare bland studenter på östkusten i USA att ta Ritalin och andra preperat för att kunna koncentrera sig och plugga hårdare.
– Men samtidigt finns det en växande utveckling åt andra hållet, med alternativa levnadssätt, slow food och att man försöker leva lite lugnare, säger Perski.
Under sin presidentkampanj har John McCain anlitat en sminkös som i vanliga fall jobbar med popartisterna på tv-showen ”American Idol” för att få senatorn att se presentabel ut i tv-rutorna – hon gör ett bra jobb, för det är först när man kommer nära McCain som man ser spår av hans ålder.
Den 4 mars i år blev det klart att John McCain skulle vinna republikanernas primärval, och bli partiets presidentkandidat. Jag var på plats i Dallas, Texas och såg honom hålla sitt vinnartal i en tjusig salong på ett lyxhotell, med konfetti och blå-vit-röda ballonger som regnade ner från taket. McCain stod två, tre meter från mig och för första gången såg jag hans ansikte på nära håll; hur mycket äldre han ser ut på nära håll och vilka tydliga spår hans hudcancer har lämnat efter sig.
Kontrasten med Barack Obama kan nästan verka orättvis. Obama har inte bara lyckats sluta röka under sin två år långa presidentkampanj – eller han har åtminstone lyckats undvika att bli avslöjad med en cigarett – han har även lyckats lansera sig som ständigt gymmande, vältränad och ungdomlig. När han besökte Berlin i somras råkade han springa på en tysk skvallerjournalist på sitt hotellgym, och några timmar senare hade hon publicerat en vurmande hyllning till Obamas vältränade fysik där varje svettdroppe beskrivs. Amerikanska skvallerpressen gillar även att publicera semesterfotografier där Obama går runt och ser välmående ut i badbyxor på en strand.
Men den stora åldersskillnaden mellan Obama och McCain behöver inte nödvändigtvis betyda att Obama är friskare, eller mer förmögen att klara den fysiska och psykiska pressen i Vita Huset.
– Det måste egentligen inte vara någon avgörande skillnad. Är man en frisk 70-åring har man nog lärt sig hantera sådant. Många 70-åringar är faktiskt piggare än folk i 25-årsåldern. Tittar man på undersökningar om trötthetskänslor så är de ofta högst bland yngre människor, och sedan minskar det lite bland folk över 50, vilket även kan bero på att de inte har småbarn och annat som stör, säger Jerker Hetta.
Aleksander Perski tror inte heller att McCains ålder behöver vara avgörande.
– Vi har haft en hel del världsledare i den åldern. Churchill var till exempel i den åldern under andra världskriget. Man måste komma ihåg att de här personerna får väldigt mycket stöd på olika sätt. Till skillnad från oss andra behöver de inte göra allt själva. De får mycket stöd från sin omgivning och har väldigt bra resurser för att klara sådan stress.
Däremot finns det vissa tecken på att McCain stundtals inte är fullt så alert som han brukade vara. Under presidentkampanjen har han lyckats slänga ur sig en ständig rad pinsamma uttalanden – från ögonblicket då han inte mindes hur många hus han äger till ett besök i Mellanöstern där han blandade ihop shia- och sunnimuslimer under ett tal, eller referenser till den ickeexisterande ”irakisk-pakistanska gränsen” och ”Tjeckoslovakien”.
Misstankarna om McCains svajiga hälsa har inte blivit bättre av att hans kampanj varit hemlighetsfull med hans medicinska papper. Efter ständiga påtryckningar från amerikansk media offentliggjorde han sina journaler i maj, men under skarpt kontrollerade omständigheter, som stundtals verkade påminna om hur Scientolog-kyrkan övervakar sin information: ett fåtal utvalda journalister fick sitta i ett rum i tre timmar och bläddra igenom hans 1193 sidor medicinska journal, något som inte gav mycket klarhet i hur McCain egentligen mår.
Historikern Robert Gilbert på Northeastern University säger till den amerikanska dagstidningen Sacramento Bee att det finns en del likheter med Reagan under hans andra period som president, 1984-1988.
– Under Reagans första debatt mot Walter Mondale 1984 tappade han ständigt bort ord och dagen efter skrev amerikanska tidningar att Reagan eventuellt led av senilitet. Jag tror att alla märkte att han inte var i toppform under sin andra presidentperiod. Det är först många år efter Reagans tid som president som det avslöjades att han fått sina första symptom av Alzheimers sjukdom redan när han satt i Vita huset.
Obama har varit noggrann med att inte prata om McCains hälsa eller ålder. ”Det är nog inget som väljarna bryr sig om”, sade han i en intervju nyligen. Men samtidigt har hans kampanj gjort flera annonser och reklamfilmer där de pratar om att McCain verkar ”förvirrad” och ”glömsk” och att han saknar kunskaper om modern teknologi.
I september släppte en oberoende kampanjgrupp en reklamfilm där man ifrågasatte McCains hälsa – men samtliga amerikanska TV-kanaler vägrade visa reklamfilmen.
– Fokuset på kandidaternas hälsa och utseende säger något om ytligheten i modern politik, men det speglar också den verklighet de lever i. Det är väldigt viktigt med hälsa och träning för en president. De lever under enorm press. En robust hälsa har varit en del av presidentkandidaternas image i mer än ett sekel. Och det finns allvarliga frågor om McCains hälsa som behöver ställas, säger Allan Lichtman, professor och presidenthistoriker på American University i Washington D.C.
Oavsett om det blir Barack Obama eller John McCain som vinner valet kommer segraren förmodligen att kunna glädja sig åt att bli mer populära än den nuvarande presidenten.
Under det senaste året har George W Bush haft de lägsta popularitetssiffrorna som en amerikansk president någonsin haft.
Men däremot kan man undra om Obama eller McCain kan överträffa Bush i fråga om hälsosam livsstil. En amerikansk dagstidning utnämnde nyligen den ständigt joggande, cyklande bänkpressande Bush till den tredje mest hälsosamma presidenten i landets historia – hans vilopuls är 44.
Allra sundast var Thomas Jefferson (president 1801-1809), som var känd för sina långa, raska promenader runt sin herrgård i Monticello, Virginia. Bland de övriga presidenterna som varit väldigt sunda finns Teddy Roosevelt (1901-1909), som var en aktiv idrottsman som brottades, boxades, fäktades, klättrade i berg, utövade jujutsu, red och spelade tennis – ändå avled han redan vid 60 års ålder. Även Herbert Hoover (1929-1933) var förvånansvärt sund, trots att han var president under USA:s stora depression. Han hade den något märkliga vanan att låta sina kollegor kasta en medicinboll fram och tillbaka till honom under möten – och han levde 33 år efter depressionen. Rikets andra president John Adams (1797-1801) var också en hurtig hälsomänniska. Han steg upp klockan fem varje morgon för att ta en åtta kilometer lång promenad.
Å andra sidan har USA även haft några presidenter som levt ett riktigt ohälsosamt liv. William Howard Taft (1909-1913) vägde över 200 kilo under sina sista år som president; Ulysses S Grant (1869-1877) söp hejdlöst, rökte och tuggade tobak och avled i tungcancer 63 år gammal; Franklin D Roosevelt (1933-1945) satt som bekant i rullstol och led av polio och hjärtproblem.
När Barack Obama eller John McCain tillträder Vita Huset i januari 2009 lär det dock inte i första hand vara deras egen hälsa de bör oroa sig för, utan det amerikanska folkets – både när det gäller dem som stressar för mycket, och dem som rör på sig för lite. År 2008 är mer än 60 procent av USA:s befolkning överviktig och var tredje amerikan är kraftigt överviktig. Samtidigt ökar försäljningen av stressoch ångestdämpande preparat, likaså antalet som sjukskrivs för utbrändhet.
Att ha en ohälsosam livsstil är så vanligt i 2000-talets USA att en journalist på Wall Street Journal nyligen skrev en artikel om det rentav kunde vara negativt för Barack Obama att framstå som något av ett hälsofreak : ”Är han för smal att kunna relatera till vanliga amerikaner?” frågade artikeln. En väljare som tidningen pratat med tyckte att det var svårt att identifiera sig med Obama om han inte ”lägger på sig lite”.
I själva verket kanske det viktigaste symbolvärdet för McCain och Obama varken är deras unika biografier – som krigshjälte respektive USA:s potentiellt första svarta president – utan snarare att de kan bli goda förebilder för ett hälsosamt liv i en tid då detta behövs mer än någonsin.
Ett av Bill Clintons första initiativ efter att han var färdig som president år 2000 var att turnera runt i USA och kämpa mot sjuklig övervikt och att föreläsa om vikten av att röra på sig. Hans budskap säger något om riskerna med det alltför bekväma, allt för bilburna och alldeles för stillastående liv som så många amerikaner lever i dag. Clinton vädjade till sin publik att ta en promenad på fem minuter varje dag.
Förhoppningsvis kan Obamas ”Ja, vi kan!”-budskap lägga ribban snäppet högre för nästa generation.
