Läkaren Katrin Hruska har agerat donator vid två tillfällen och vet att det än så länge resulterat i ett barn.
– Jag ser det som att jag har en liten kompis någonstans, en själsfrände som är oerhört efterlängtad av sina föräldrar, säger hon.
Text: Catharina Bergsten
Bild: Emelie Nordstrand Lindgren
Redan innan äggdonation var tillåtet i Sverige hade Katrin Hruska bestämt sig för att donera ägg den dag det blev möjligt.
– Det kändes som en bra sak att göra, som att betala tillbaka lite för allt det goda jag själv fått i livet. På den tiden hade jag inte ens egna barn, men jag tänkte att så fort jag fått dem så ska jag donera, säger hon.
Idag är Katrin Hruska 35 år, hon arbetar som ST-läkare i akutsjukvård på Södersjukhuset, och har två flickor och en liten grabb. Hon är mycket nöjd med sina donationer.
– Visst väcker äggdonation frågor. Det är ju inte som att donera en njure – den ser man kanske bara som ett organ som kan rädda liv. Att donera ägg kan väcka funderingar om ansvar och skuld. Tänk om det inte går bra för barnet? Tänk om det
hamnar i en dålig familj? Ska man verkligen ge sina ägg till ”vem som helst”? Men som donator styr du ju inte över vem som får äggen och det finns ett slags lugn i det. Det är inte upp till mig att bedöma om andra människor ”förtjänar” det här barnet
eller inte. Någon får ta emot det och göra det bästa den kan.
Katrin Hruska menar att frågeställningarna kan vara komplexa – men att beslutet var lätt.
– Jag ställde mig frågan om jag själv inte kunde få barn; skulle jag då vilja att någon gjorde det här för mig? Svaret blev ett rungande JA.
Hon var säker i sitt beslut, men diskuterade ändå frågan med både sin man och sina vänner.
– Min man var väldigt neutral och tyckte att donationen var mitt beslut. Vännerna var stödjande och tyckte det var en positiv grej. Sedan hade jag förstås samtal med barnmorska och kurator på fertilitetskliniken. På kliniken är de också väldigt lyhörda för de som känner tvivel, säger hon. I efterhand har Katrin också informerat sina barn om donationerna, på en nivå som passat deras ålder.
– De tyckte det var spännande och ställde en del frågor. En av mina döttrar undrade till exempel vilken hårfärg barnet skulle få om mamman är mörkhårig eftersom jag är ljus.
Själva donationsprocessen tyckte Katrin Hruska gick smidigt. Efter samtal med barnmorska och kurator samt läkarundersökning var det dags att ta follikelstimulerande hormoninjektioner i ungefär tio dagar. Äggplockningen gjordes sedan med smärtlindring så den gick också fint.
– Enda problemet skulle kunna vara att man inte vet exakt vilken dag som äggplockningen ska ske, så man kan inte ta ledigt från jobbet i förväg, säger Katrin Hruska.
I Sverige har man beslutat att barn som tillkommit genom äggdonation har rätt att få veta sitt genetiska ursprung när det uppnått mogen ålder. Det kan alltså hända att Katrin Hruska blir kontaktad av ett eller flera barn i framtiden, något som hon förstås har funderat på.
– Det är verkligen inget jag oroar mig för, utan snarare något jag skulle glädjas åt. Jag tror att jag kommer att tänka på det under åren närmast barnets artonårsdag, men hör jag inget från någon då så kan det ju bli senare i livet, kanske när de själva ska bli föräldrar, säger hon.
Den som donerar ägg kan om hon vill få lämna ett brev, en minnesbok eller ett foto av sig själv som barnet får ta del av framöver, en möjlighet som Katrin tänker ta.
– Jag har inte fått ihop något brev ännu, men jag har fortfarande många år på mig att skriva. Självklart vill jag lämna ett meddelande till barnet, det ska känna att det gärna får kontakta mig om det vill.