Kunskapsutvecklingen inom sjukvården har varit fantastisk. Vi kan idag diagnosticera och behandla sjukdomar, som vi inte kände till eller kunde drömma om att behandla för ett halvt sekel sedan. En betydande andel av dem vi vårdar och botar idag skulle ha avlidit av motsvarande sjukdomar för 50 år sedan.
Utvecklingen har dock även medfört att nya, tidigare okända problem har uppstått. En orsak till den ökade spridningen av resistenta bakterier på sjukhus är att vi an-vänder så många kraftfulla antibiotika. På liknande sätt förhåller det sig med andra läkemedelsbiverkningar - om det inte fanns så många kraftfulla läkemedel, skulle inte heller biverkningarna vara så allvarliga.
Sjukvårdens komplexitet har också ökat. Den samlade kunskapsmassan kan idag inte behärskas av enskilda individer utan kräver samverkan mellan ett växande antal högspecialiserade experter. Brister i informationsöverföringen mellan dessa utgör därmed ett ökande problem. Informationen till våra patienter blir också mer och mer komplex. Information riskerar att missas eller missförstås.
Sammantaget kan man därför hävda att sjukvårdens utveckling i sig har skapat säkerhetsproblem, i form av vårdskador och informationsmissar. Det finns därför anledning att kraftsamla för att öka säkerheten i sjukvården – att skapa en högsäkerhetskultur med en nollvision för vårdskador.
Allt säkerhetstänkande utgår, medvetet eller omedvetet, från en uppfattning om människans egenskaper och förmågor. Den traditionella synen inom vården har varit att fel uppstår som ett resultat av brister hos individer. Detta synsätt har legat till grund för den skuldbeläggande kultur, som har kännetecknat vården i de flesta länder och som har tagit sig sina mest groteska uttryck i USA, där vården granskas av jurister, som söker efter möjligheter att driva skadeståndsprocesser mot enskilda läkare eller sjuksköterskor. Utgångspunkten har varit att när något har gått fel måste det finnas någon som har gjort fel och som kan ställas till svars.
Inom verksamheter med ett högt utvecklat säkerhetstänkande utgår man istället från att det är mänskligt att göra fel. I stället för att enbart söka fel hos enskilda individer väljer man att söka orsaken till de fel som uppstår utanför den enskilda människan, i systemet, i den utrustning eller den träning som individer erbjuds. Detta innebär ett systematiskt säkerhetsarbete där medarbetarna uppmanas att rapportera skador och misstag utan risk för påföljd eller straff. Åtgärder kan därefter vidtas för att förhindra att skadan upprepas. Det kan t ex handla om införande av barriärer mot olyckor, i analogi med mitträcken på vägar med mötande trafik.
Skapandet av en säkerhetskultur handlar således om att lära av egna och andras misstag och skapa hinder för att samma misstag upprepas. Detta förutsätter att vi lär oss att betrakta varje misstag, som en möjlighet till lärande och utveckling. För att uppnå detta krävs att alla medarbetare rapporterar avvikelser och risker och att er-
farenheterna sprids till alla som hanterar liknande problem. En god säkerhetskultur bygger alltså på att många – inte få - avvikelser rapporteras. Inom vården har vi i detta avseende mycket att lära av organisationer som hunnit längre t ex flyget eller kärnkraften.