Den motoriska utvecklingen är påverkad och försenad redan från tidig ålder. Vilka symptom som dominerar beror på vilken del av hjärnan som är skadad men det är i allmänhet möjligt att redan vid 6 månader hitta de barn som är i riskzonen för att få diagnosen cerebral pares.
Symptomen i tidig ålder kan utgöras av ökad muskelspänning, dålig samordning av rörelsemönstret eller uttalad muskelsvaghet. Den vanligaste formen är den spastiska typen som innebär ökad muskelspänning, där till exempel ena sidan av kroppen är drabbad, unilatera cerebral pares (hemiplegi), eller där benen är mer påverkade än armarna, bilateral cerebral pares (diplegi).
Andra skadetyper är ataxi där rörelsemönstret kännetecknas av ryckighet och dålig balans.
Symtom
Diagnosen cerebral pares bör kunna fastställas senast vid 18 månaders ålder även om svårighetsgrad och typ av CP-skada inte alltid kan avgöras vid denna ålder.
Vanliga tidiga symptom är en ökad muskelspänning och stelhet i lemmarna samt kraftigt ökade reflexer. Barnen har svårt att lära sig sitta och/eller krypa och deras gångutveckling är oftast mycket försenad. Gångmönstret är oftast avvikande i form av tågång, benägenhet att korsa benen och fötterna och med dålig balans.
Förlopp
Cerebral pares är en hjärnskada som sedan den väl etablerats i sig själv inte försämras. Symptombilden kan dock förändras med stigande ålder. Spasticitet gör att ledrörligheten försämras, vilket kan leda till kontrakturer. Det innebär att lederna blir låsta i ett fast läge. Den dåliga muskelfunktionen blir ofta också mer påtaglig ju större och tyngre barnet blir eftersom muskulaturen inte tillväxer i omfång och styrka i takt med den övriga kroppsutvecklingen.
Komplikationer i form av epilepsi och utvecklingsstörning visar sig ofta senare än de motoriska funktionshindren.